Det verkar kört nu

Jag vart så fundersam på en sak. I morse då jag vaknade så kollade jag ut och såg att solen sken... det var fint ute, men sken dock inte så länge, men tillräckligt länge för att tänka: "Är det nu det vänder?"
Varje dag som pappa legat inlagd, alltså från det att han fick infarkten i förra tisdagen tills nu så hade det regnat. Och både jag och min syster funderade, är det ett bra tecken, att pappa håller på att bli bättre, eller var det pappa helt enkelt som såg över oss med ett tecken på att han har gått vidare?
Fick veta i morse att läkarna inte sövde pappa längre utan nu fick man ju se om han ville vakna eller ej. Eller det handlar inte om vilja, utan om han orkar.

Dagen flöt som på, Jenny och jag tog kidsen till Birsta där vi shoppade, jag handlade lite julklappar.
Vi åker till sjukhuset och då vi kommer in i den ljusa korridoren och är nästan framme vid anhörigrummet så öppnas dörrarna till IVA och alla ur min familj kommer ut, alla med rödsprängda ögon.
Jag vart förlamad.
Alla går in i anhörigrummet och jag frågar vad som hänt, och det första jag får höra är: "Läkarna kan inte göra mer nu"...
Jag gnyr fram ett ledsamt "Nej" och går ut därifrån med Emilia i famnen hårt hållandes.
Ställer mig mot en vägg och då bryter jag ihop. Emilia bara skrattar för hon förstår ju inte vad som är på väg att ske eller varför mamma är lessen.

Jag går in i anhörigrummet igen och får då höra att efter hjärtröntgen som gjordes på morgonen så kunde läkarna konstatera att njurarna är helt slut, hjärtat är så sjukt att det snart inte orkar längre. Hans lunginflammation vill inte ger med sig och han har ofta feberfrossa. Hans temperatur går verkligen upp och ner.
Läkaren sa att dom kan inte göra mer nu, det finns hopp men att den hänger i en skör liten tråd.
Jag grät... kunde som inte sluta.
När jag kom in till pappa så satt Robert på andra sidan och höll hans hand. Jag satt och höll hans andra hand. Tårarna bara sprutar. De underbara sköterskorna komm med papper så man kunde få torka, dom höll om en och fanns där för en, men det får inte min pappa att bli starkare.

Det märktes att narkosen inte var lika kraftig längre, nån gång så gjordes en rynka i pannan, nåt finger kunde ibland skaka till och fötterna rörde sig lite.
Det var så hårt att se han med alla slangar och jävulskap.

Skrev i pappas dagbok bla: "Du måste överleva detta, du är klistret i familjen som håller ihop oss som familj, vad skulle vi göra utan dig?".

Jag gick ut och hämtade Emilia... hon vart.. jag inte jätteglad då hon såg morfar, utan det syndes på hennes ansiktsuttryck att någonting inte stämde. Hon sa hej till morfar samtidigt som hon vinkade med sin högerhand, i vänsterhanden höll hon kossan Ko hårt.
Hon klappade försiktigt på hans högra hand men kände att morfar var kall. Kröp som ihop i famnen på mig samtidigt som hon höll ett vakande öga över honom.
Robert tog med henne ut och sen kom mamma in. Då hon läste vad jag skrivit så bröt hon ihop.
Det är en skitjobbig process som vi har framför oss.
Jag gick och tog ett par handskar och tog decubalen och smörjde pappas fötter och ben...massera dom ordentligt och arbetade från tårna och mot hjärtat.
Fick lära mig det utav en tant som vi hade hand om under den tiden på Attendo. Att man ska alltid massera mot hjärtat, för det ökar blodcirkulationen bättre.

Under hela kvällen så har Jenny varit ett stort stöd för mig. Hon har försökt tröstat mig då jag varit som mest ledsen.
Trots att du kände dig i vägen så är jag så tacksam för att du fanns där för mig idag... du är guld värd, älskar dig!

Lite senare på kvällen så sitter jag och Malin vid pappas sida. Det är så svårt att se Malin så ledsen. Och man kan som inte trösta själv för man kan inte ens trösta sig själv.
Hon går ut och hämtar Oscar som ville sjunga för morfar...först så sjunger han lite blygt några Astrid Lindgren melodier, och avslutar repetoaren med:" Jag är en astronaut, jag är en astronaut"...Gullunge.
Sedan säger han nånting som gör att jag bryter ihop igen..han sitter i Malins famn, böjer sig lite lätt ner över morfar och säger: Kämpa nu morfar, sov gott, älskar dig morfar!".

Idag var en otröstlig dag. Vart rådd att inte åka hem (tisdag) för att kunna jobba idag (onsdag). Och jag hade dessutom inte klarat av att köra, för så fort jag sluter ögonen, antingen om jag ska försöka vila, eller bara blinka så är pappa där, precis som han ligger på IVA med slangar och skit.

När allting lugnat sig, den värsta chocken var över och alla tankar på att han måste kämpa även om vi vet att han är trött så började vi så smått tänka på refrängen.
Just denna natt hade jag mer än gärna stannat kvar. Velat vara nära. Men har Emilia att tänka på också. Man kan ju inte skaffa barnvakt bara sådär alla gånger.

Älskade pappa.

Jag skjutsade hem Jenny till Ramvik. Vi kramades hej då. Sen begav man sig mot Härnösand igen. Emilia somnade utan problem i sin säng, medans jag vart sömnlös. Ja ni ser ju vilken tid det är. Jag somnade en vända. Men nu är jag hungrig, men orkar inte äta, trött, men orkar inte sova.

Jag har inte hunnit fylla 26 år än. Pappa är 60. Jag kan inte leva utan min pappa.
Vem ska stötta mig och komma med dåliga skämt som täckmantel då han inte vågar prata om sånt som är jobbigt då jag och T har separerat och man står på backen själv så att säga?
Klart att vi haft våra duster. Men så är det ju.

Kom tillbaka till oss nu! Kämpa så mycket du orkar!
Vi behöver dig.

Ber till gudarna att onsdagen ser bättre ut,