Kom på det, kanske lika bra att då jag kommer på jobbet att jag avanmäler mig från afterworken.
Råkade ju sitta så länge igår på facebook och fixa mina gårdar så han tyckte det var ensamt igår. Det var en vägg i mellan oss. Dörren till datarummet var inte ens stängd. Sedan säger han att han har inga problem att jag satt där, men ändå måste han tycka synd om sig själv, för det vart ju så ensamt.
Så ofta man får pikar och skit för att jag inte tänker på han. Men va fan, det går ju inte att tänka på annat snart än han.
"Undra om det är okej att jag gör så här, undra om det är okej för han om jag jobbar, undra om det är okej om jag börjar tidigare, undra om det är okej att jag sitter här, undra om det är okej att jag stänger dörren då jag ska skita, undra om det är okej att jag svarar på sms:et jag fick nyss" osv.
Om det nu vart så ensamt för honom då vi ändå satt i samma lägenhet hur ensamt kommer det då inte att bli i morrn då det är afterworken? Dessutom jobbar jag ikväll, så då får han också vara ensam med dottern.
Lika bra att jag inte följer med jobbet ut, orkar inte med ett helvete i helgen.
3 kommentarer:
usch vad jobbigt ni verkar ha det :( vet inte riktigt vad jag ska skriva.. men jag hoppas att ni löser det..
jag sitter oxå på facebook väldigt mkt med mina gårdar.. men min sambo säger ingenting.. han går å lägger sig utan mig om jag inte riktigt har tid.
Såg du hänvisade hit från FL.
Bara ett ord att säga - DRA. Du kan få hjälp av soc med boende. Prata med dem. Du bryts ner psykiskt.Ring och prata med Kvinnofridsjouren 020-50 50 50
Kram från Första
Hej Jag har haft en sån förhållande, har precis tagit ur mig... Jag hade precis samma tankar som dig... Till slut gick det inte längre... allt fokus skulle bara vara på honom, samtidig behövde han ha sten koll på mig... behövde förklara hur många minuter var jag i affären när jag handlade mat, varför skulle jag hämta barn på dagis 16.00 och jag var där 16.05, varför behövde ngn kompis ringa till mig, VARFÖR JAG SOVER på nätterna... att gå ut med jobbkompisar en gång om året...helst inte... Jag försökte att resonera med honom om sånt beteende, men det gick inte. Det var väldig synd om honom... Så jag orkade inte med honom längre, man har ett liv och man har barn. Första natten i min nya lägenhet var HÄRLIGT! Jag känner att jag lever igen! Jag kan gå och handla utan att titta på klockan jämnt, jag kan sova när bebisen 8mån sover och speciellt på nätterna (det är faktiskt en lyx för mig) och jag behöver inte förklara varje dag vem jag har pratat med under dagen och vad... Fundera ordentlig på hur du vill leva ditt liv! Det finns många i samma situation som dig och jag tror inte det kommer att bli bättre.
Skicka en kommentar