Inlägg nr 700

Detta blir då inlägg nummer 700.
Och det blir inget positivt sådant. För nu, nu är jag arg... ge mig min bysse!
Nej men helt allvarligt.. nu är jag så less och trött på all dramatik som ständigt ska belysa denna värld.
Igår morse/förmiddag/eftermiddag var väl den sämsta på länge.
Vi går tillbaka i tiden.

Helgen var väl rätt okej. Vi kom ner till Härnösand på fredagkväll, vi åkte förbi Kurt och IngMarie innan vi tillslut landade i Härnösand.
Vi fick sova i morsans sovrum eftersom hon sålt bäddsoffan (tack och lov). På lördagen började det med frukost sedan for vi på IKEA där jag skulle köpa sängram, beställa skruvar till gamla sängen så den går att sälja, köpa säng till Emilia och diverse ljus till mina doftljustokiga kollegor.
Sedan på kvällen så hade vi beställt bord på Höga Kusten Hotellet. Vi fick fönsterplats. Fotade en del.
På natten där låg vi och pratade och jag fick veta en sak, som jag nu inte vet om jag ville veta. Men det är i alla fall något som jag måste glömma, det tillhör ju hans tidigare liv.

Söndagen så träffade vi Louise. Vi hade väldigt trevligt, och hon frågade ut Kristoffer diverse frågor som sig bör och han svarade lika glatt på dom.
Sedan på eftermiddagen så åkte vi hem..eller närmare kvällen snarare. Men jag hade så mycket att fundera på så jag spände mig så otroligt mycket i hela ryggen (tur att tiden hos sjukgymnasten var idag).
I Övik stannade vi ett tag och snackade.
Han sa att han inte tyckte att det längre var för tidigt att flytta ihop. Jag älskar Kristoffer så otroligt mycket, jag sa ja.
Men sa också det att vi kan ge det över sommaren. Så ser vi vad i lägenhetsväg som dyker upp till hösten. Han skulle i och för sig kunna provbo hos mig under sommaren så ser vi om det skulle funka, men att han har kvar sin lägenhet kvar och så. Men har inte pratat med honom om det bara. Jag och Emilia är ju inte allergisk mot katter heller så det skulle ju funka absolut om han och Totte flytta in. Men vi får se vad det blir av det.

Igår som sagt så hade jag världens sämsta dag. Fick så jävla mycket kritik av min morsa. Gräva ner stridsyxa hit och hålla tyst dit.
Enligt henne så ska man inte berätta öppet om sin abort och sånna privata saker för spnt gör man inte, för hon gör ju inte sånt, och gjorde inte sånt för pappa ens.
Folk kritiserar mig hela tiden för saker jag skriver. Jag är ledsen men för sjutielfte gången så är det MIN blogg, och jag väljer att skriva om vad jag vill som händer i mitt liv, vad jag har för tankar och tycken osv. Ni kan inte bestämma vad jag skriva om eller ej. Och om jag skriver om en abort som jag kanske inte väljer att berätta för vissa så kan ni inte komma och säga att jag sårade er. Detta gäller både släkt och ex.
Min abort, mitt beslut, MIN blogg!
Nu får ni ge er.

Sen får jag sms från en bror som skulle tydligen gifta sig i augusti (vilket jag inte borde veta något om då dom inte valt att berätta det för mig, utan bara alla andra, utan råkade läsa det på facebook då dom skrev det i något kommentarsfält) och skriver att det inte blir något utav det för att dom inte får någon support.
Vilket är konstigt, gifter man sig inte av kärlek? Är kärleken slut då?
Ungefär som om Linda Rosing skulle gå ut i tidningen med att hon ställer in deras bröllop för att dom inte får tillräckligt med sponsorer.
Nu får det vara nog med daltandet! Jag orkar inte ta all skit som jag får för allting.

Jag valde att berätta för min syster om aborten för att hon gjort en tidigare i sitt liv, och jag visste inte om att dom försökte sig på ett syskon till Oscar.
Jag berättade inte för min bror och hans tjej för att dom försöker så innerligt att få ett barn men dom får missfall och ville inte störa dom med mitt liv, för jag visste inte att jag kunde bli gravid, men en abort var enda alternativet. Jag säger det till min bror som ringer sur dagen efter för att jag inget sagt till honom. Förklarade detta för honom, men han verkade inte förstå.
Enligt hans förklaring så har jag retats med dom typ.. "jag kan bli gravid, det kan inte duu". Typ så.. och jag sysslar inte med sånt. Jag skulle aldrig ens säga sånna saker, finns väl ingen vuxen människa som gör sånt?. Så nu är jag less, less på att inte få ha yttrandefrihet, 26 år och får ständigt munkavel.
Jag ska hålla käft och låtsas som ingenting. Men jag är ledsen, jag är uppvuxen med sånt, och det sista jag vill är att vara som mina föräldrar. Jag säger som det är, det tjänar man på i längden.

Och support förresten, om dom vill ha nån hjälp får dom ju be om den först och främst, och inte förvänta sig att folk ska hjälpa till med saker som dom inte vet vad dom kan hjälpa till med.
Jag är ledsen om jag inte kan ge dig all min uppmärksamhet.. men jag har mitt eget liv också. Jag har en dotter att ge full uppmärksamhet till. En pojkvän som förtjänar sin del och ett ex som ständigt tar upp så mycket ilska i mina tankar då han gång på gång värderar sitt STORA ego före sin egen dotter. Jag har mina egna problem att brottas med.
Till och med aborten fick han till att det var mer synd om honom än om mig som var tvungen att utföra den hemma i mitt eget hem. Tack ännu en gång Angelica för ditt underbara stöd och hjälp den dagen. Love you!.

Jag vet att det är 6 månader sedan pappa dog. Jag sörjer honom, tro mig, mer och mer och för varje dag som Emilia säger något tokigt så tänker jag alltid "om ändå pappa varit här och tokat sig med henne".
När vi skulle åka ner så sa jag"Kom nu Emilia, vi ska ju åka till mormor".
Springandes mot bilen, hållandes Kristoffer i handen tjoandes " å mojfajr".
När vi på söndagen skulle åka hem till Umeå igen så säger morsan hejdå till Emilia och Emilia vinkar glatt och tjoar " Hej å mojfajr". Min älskade unge. Jag är ändå glad att hon "minns" honom. Sen så tror jag nog att "mojfajr" fanns vid morsans sida, med toppluvan på huvudet och öronen lika framstuckna som toker i dom sju dvärgarna. Vinkandes till sitt lilla barnbarn.

Kristoffer och jag har kommit väldigt långt i våran relation på kort tid. Allt känns faktiskt otroligt bra och så här har jag inte känt för någon kille tidigare så pass tidigt i en relation. Vi har levt liknande liv. Vi har varit väldigt öppna mot varandra, han vet om mina största hemligheter, och han älskar mig för att jag har ett sådant stort förtroende för honom.
Han pratar ofta om ödet. Hur ödet förde oss samman och att ödet verkar ha något på lut för oss två.
Efter relationen med mitt ex så drömde jag om en man som skulle vara rolig, omtänksam, inte egoistisk, kärleksfull, ha boxershorts, glasögon, kunna laga mat, skägg och sitta då han kissar. (viktigt enligt pia)... Och jag fick allt det. Jag känner så otroligt mycket för denna man.

Han är min framtid!
Älskar dig!