Kanske

Detta funkar, men det blir ändå för mycket.

Tänk att det ska testas nytt hela tiden

Kan detta verkligen vara gott?

Äntligen känns det som att det händer något

Otroligt

Det finns änglar.

skitsöndag

Känner mig så oälskad, värdelös och som skit.
Är ledsen, men det mår han väl bara bra av. För det är så rätt åt mig.

kanske är lika bra att man inte existerar. Underlättar för de flesta.

Fredag

Idag är det fredag, och ni kommunalare vet ju vad det betyder, Yeah baby, PAYDAY!!
Efterlängtad så in i hvetet.

Idag hade jag en sådan rolig dag på jobbet, först så ser jag till att jag blir minst en halvtimme sen genom att åka till helt fel tant.. första gången som jag blandar ihop efternamnen.
Men då fick jag stressa och det var skönt, vilket resulterade i att jag helt plötsligt låg 5 minuter före mitt schema :-)

Sedan jobbade jag med underbara kollegor idag, vi hade så roligt på lunchen och även efter deras lunch (slutade 12:30 idag). Dom har sån skön, snuskig humor, precis som jag gillar. :-D
Man får som tänka på annat verkligen då man är på jobbet.

Nä nu ska jag ta upp dottern som vaknat och sedan då hennes pappa kommit så ska jag åka och handla hade jag tänkt. Vill ju vara ifred någon gång.

Kram till er!

Torsdag

Döm av min förvåning då jag vart inringd i morse. Första gången sen jag flyttade upp hit. Kändes bra att säga ja också. Fick jobb för i morrn också. Det är superbra.
Hann få ångest över att jag varit ledig i så pass många dagar.

Vill ju som jobba, främst då jag tycker om att göra det.
Fick ett samtal idag. Från ett företag som söker en person till en tjänst på 75-80% tjänst - Nattvak. Dom behövde personen typ nu och fram till i februari bara. Och jag har inte tackat ja till det än, för 3 månader är så kort tid. Hade det varit 6 månader så hade jag känt mig mer säker på att tacka ja. Men nu funderar jag fortfarande.
Jag får se... kan ju träffa han så jag får veta mer och få mer information om företaget.
Ska fundera som sagt.

Sen ringde Micke från dagis, då har Emilia feber igen, så det var till att vabba sista 1½-2 timmarna som jag hade kvar :-S Hon har kommit in i en helt annan fas nu har jag märkt. Hoppas den går till sig så att säga.. för det är en situation som jag inte vet hur jag ska göra som i.

Jag har börjat gilla Dead and Gone med Justin Timberlake. Blir bra ljud i bilen faktiskt.
Saknar baslådan, men men... inget jag får med mig i alla fall i separationen, så det kvittar.

Har insett att min önskelista inför julen börjat bli lång. Det är lite illa.
Vet inte om jag kommer våga lägga ut den här.. skäms lite.

Egentligen har jag inte så mycket att blogga om nu ikväll då T snart kommer hem. Ska fortsätta med photoshop och sen om jag kan göra det jag vill få fram.
Sen får man se om T fått lägenheten som han anmälde intresse för. Vi får se.
Lön i morrn :-)

Ta hand om varandra i helgen.
KRAM!

Något positivt i all missär

Ringde kk idag... alltså kvinnokliniken.

Idag orkade jag inte med nåt mer skitsnack. Som tur var så fick jag prata med en väldigt sympatisk person (thank god!).

Hon såg i journalen samtidigt som jag berättade om hela kalaset och godtog INTE att få träffa samma läkare igen, ej heller att få en samtalstid med någon utav dom heller.

Så nu fick jag en tid den 4:de December :-D

En sten som lättat från hjärtat.

Jag tänker inte accepterad att bli flyttad fram och tillbaka mellan olika avdelningar nu, jag vill ha utrett om vad som är fel på min kropp, varför min kropp inte mår bra. För det gör den ju inte.

Ska i morrn också ringa till min doktor och begära blodprover för att utröna närmare om vad felet är.

Tänker inte ta nån skit nu. Jag vill må bra, min kropp vill må bra, det har den rätt till. Jag har rätt att få vara glad och trygg, inte orolig så att mina humörsvängningar speglar sig mot mitt barn och mina underbara vänner.

Sen saknar jag pappa så mycket.. saknar folk i Härnösand rent allmänt. Ni betyder mycket för mig.

Kram

Idag är ingen bra dag

Begravningen

Allt är egentligen i en enda röra i huvudet. Men ska försöka skriva på ett sånt bra sätt som möjligt.

Torsdag:

Skulle åka i väg till jobbet för jag började klockan nio. T går och kör fram bilen för jag lätt skulle kunna lasta in det jag skulle ha med mig ner till Härnösand och åka direkt efter jobbet.

När allt är lastat så startar inte bilen. Hur förtvivlad tror ni att jag var? klockan var nästan tjugo i 9. Sms.ar Maria och frågar om hon kunde jobba för mig för jag skulle inte kunna ta mig till jobbet.

Det kunde hon, ringer jobbet och förklarar läget för Madde. Men det var lugnt.

Vi bogserar bilen till taxiverkstaden och då ringer T till Falck och dom säger att i och med att vi bogserat bilen till verkstaden så gäller inte hyrbilsförsäkringen.

"Så om vi bogserar bort den till nåt ställe så gäller den då?" frågar T.

"Ja det gör den då" säger växelhäxan.

Så då bogserade vi den till macken knappt 100 meter bort. Ringde Falck igen och sen kom "Lillbiln´" Fraktade tillbaka oss till taxiverkstaden och sen var det klart med hyrbil och allt.

Skönt.. så slapp man åka buss eller bli hämtad.

Åkte förbi jobbet för jag ville förklara lite också vad som vart fel på bilen. Sen så var det skönt att få prata lite innan begravningen.

Åker sedan ner på eftermiddan. Mörkare och mörkare. Stannar i Ö-vik för att vila lite.

Rullar vidar mot Härnösand. Dåligt väder... men det har ju inte varit annat de senaste dagarna heller.

Åker till C för att pussa på mitt lilltroll som knappt märkte av mig tykte jag. Sen då hon var lagd så åkte jag vidare.

Det som var läskigt på torsdagkvällen/natten var att jag helt plötsligt var på toa så kände jag att mina ben började skaka som bara den. Jag hade upplevts som blek och annorlunda under kvällen, men just då började benen skaka som bara den, jag tänkte att dom fått nåt tuppjuck bara. Reste mig upp och föll ner på toaletten igen. Jag hade som ingen känsel från knäna och nedåt. Tårarna började rinna ner för kinderna. Jag vart ju orolig över varför det vart så.

Nog för att jag inte ätit; vissa dagar ingenting alls och knappt druckit någonting, men tänkte att de inte bara kunde bero på det.

Men benen fortsatte skaka och jag kunde inte gå upprätt. Fick hjälp att bli skjutsad hem. Hjälp upp för trappen till L's lägenhet. Benen kändes inge vidare.

Var väldigt lessen den natten, svårt att sova men då jag väl somnar så sover jag.

Fredag:

Vaknar av L's larm. Benen kändes sådär. Men hade svårt att stå. Men ville som inte be om hjälp eller så. (Tjurig). Sedan så åker L till sin släkt innan begravningen och jag skulle duscha och hitta kläder att ha. Sedan åka förbi C med kläder till Emilia som hon skulle ha. Hos C vart det såklart tjaffs med T som vanligt. Sedan gick tiden så fort, jag skulle ut till kyrkan för att ensam få se på pappa innan begravningen. Blir ju sen såklart då jag ska betala servitriserna och måste ta ut pengar innan.

Då jag kommer ut så kommer min syster ut ur församlingsgården. Jag visar fotografiet på pappa och hon bryter ihop. Jag skyndar mig in i kyrkan och får ännu frågan om jag orkar det.

Jag har inget val, för jag är fortfarande i chock över det faktum att han är borta.

Kommer in i kyrkan och får där träffa Margareta från Fonus.

"Är det bara du?" undrar hon.

"Ja det är bara jag, T avböjde i sista stund".

Jag ursäktar att jag är sen och får då höra att hon med blommorna inte har kommit än.

Så jag kunde i lugn och ro titta på pappa.

Jag står precis i mitten av kyrkan. Tittar fram mot kistan som står uppställd.

"Det här går bra, följ med mig" säger hon då.

Hon går fram och ska lyfta på locket... jag står kvar och tvekar.

Jag går fram ett par steg, men så fort hon tar i kistlocket för att öppna det så vänder jag mig om och går stegen tillbaka. Gnager lite på kameraväskan samtidigt som jag i samma veva vänder mig mot kistan igen och ser att hon nästintill öppnat locket helt och jag ser pappa panna och näsa. Då kommer tårarna igen.

Mina händer börjar skaka. Min underläpp lika så.

Helst av allt skulle jag vilja haft sällskap där, ett stöd som bara funnits där för mig.

Jag började sakta gå framåt med osäkra steg..Margareta möter mig halvvägs. Tar tag i min ena arm och lägger sin andra arm om min rygg och hjälper mig fram.

För varje steg jag tar så ser jag min pappa mer och mer.

Väl framme vid kistan så bryter jag ihop, mina knän skakar och jag klarar inte av att stå upp.

Jag faller ner på knäna skriker "Neeeeeej" med gråten i halsen; totalt förtvivlad.

Margareta försöker trösta, men jag är otröstbar.

Jag ser på pappa med tårarna rinnande nedför kinderna.

Men det var inte pappa. Sådär ser inte pappa ut. Inte min pappa.

Jag ville se pappa redan på söndan efter hans bortgång...men då vi inte fick det den gången så vart jag arg, för dom förändras så mycket på bara 14 dagar. Men folk ville som inte lyssna.

Inget stöd och totalt ledbruten.

Jag la min hand på pappas.. den var så kall så jag tog bort min på en gång.

Jag tittar ner i golvet och gråter högt.
Han ligger där alldeles kall med sjukhusarmbandet fortfarande på sig. I pappas kista låg det en nallebjörn till vänster om hans huvud. Han hade sin rutiga favoritfilt på sig så att han inte skulle frysa.
Teckningarna som han fått av alla barnbarn från tiden på sjukhuset låg på hans mage från bröstkorgens början ner över benen. Bilden på alla barnbarnen samlade låg på bröstkorgen närmast hjärtat.
"Din pappa verkar ha varit en underbar människa som hjälpt så många för det är otroligt många som har skänk pengar i hans namn."
"Han hade ett stort hjärta som alltid fanns där för alla och det är så orättvist att han var tvungen att lämna oss." säger Margareta.
Det finns inga ord som beskriver vad min pappa betydde för mig.
Jag har sedan födseln varit pappas flicka, och att behöva se sin pappa död vid 60 års ålder, är ett hårt slag mot min kropp.

När jag till slut måste säga åt mig själv att gå ut och ta luft för att över huvud taget kunna klara av begravningen så får jag hjälp av Margareta att resa mig upp. Jag håller handen på kistan och viskar "Älskar dig" till pappa. Hon hjälper mig bort från kistan. Jag blir ståendes på halva vägen för att samla kraft i kropp och sinne.
Jag går ut ur kyrkan. Är alldeles tom i tankar och sinne. Jag vet att jag vandrar mot min bil, träffr på Emma som ska sjunga. Men jag kommer inte ihåg vad jag säger till henne. Eller om jag över huvud taget säger något till henne. Kommer till bilen. Sätter mig i baksätet och börjar återigen att gråta.
Jag klarar inte av att gå in i församlingsgården där alla är, utan går in i kyrkan igen.
Känner i mina ben då jag precis kommit innanför portarna att jag håller på att falla ihop igen så jag sätter mig på en stol som är närmast utgången och ser hur blomsterkvinnan smyckar kistan och runt omkring. Samtidigt börjar Emma att testa ljudet i micken tillsammans med Solveig som är kantor. Då hon börjar sjunga "Håll mitt hjärta" så brast det ännu en gång.
Sitter och hulkar då Solveig kommer fram till mig. Ger henne skivan med de två låtar som jag vill ha spelade. Enya-låten under farvälet och Ozzy-låten efter farvälet då alla sitter ner som en slags tribute till min pappa från mig.

Sedan så fotade jag en del då allt var i ordninggjort.
Går sedan ner till kapprummet där jag hänger av jackan och halsduken. Ruth kommer fram och kramar om mig och alla tittar på mig med en blick som säger: "Jag vet inte vad jag ska säga, men jag lider med dig".
Tårarna forsar under kramen och jag sliter mig loss och går nedåt gången. Mot bänken som jag ska sitta på. Jag klarar inte av att se upp..för då jag går där så tänker jag:"Titta inte upp, för då ser dom dig inte". För varje blick som jag skulle möta så skulle jag aldrig sluta gråta. Tittar ner i golvet samtidigt som jag vandrar mot bänken. Märker inte av vilka som kommit dit för att säga farväl till pappa.
Sedn kommer världens längsta väntan. Dels innan klockorna börjar klämta men även efteråt. Sedan så börjar kantorn spela en melodi..då hör man fler och fler som börjar hulka. Jag orkar inte vara stark inför Emilia som by the way skötte sig exemplariskt i kyrkan. Jag gråter och gråter inför henne, och vanligtvis brukar hon sadistiskt nog bli glad då jag är ledsen, men denna gång så tittar hon på mig med sorgsna ögon och släpper inte blicken. Hon satt i Mattias famn enda fram till avskedet.
Nilsing pratar lite runt bortgången, hur pappa var som, att Nilsing känt pappa i typ 30 år eller mer. Sedan kommer första psalmen, "Härlig är jorden". Lars pratar lite mer om något som kommer ur bibeln. Sedan är det dax för Emma att sjunga. Då sätter jag huvudet i mina händer och har så svårt att gråta tyst.

Efter det kommer det svåraste jag någonsin varit med om. Avskedet.
Hur kan jag säga hejdå till pappa? Till min pappa. Hur ska jag orka vara stark?
Vi hade alla fått en ros var, även Emilia som hon bar på. Alla reste sig upp samtidigt. Jag tog Emilia i min famn och sa till henne med gråten i halsen att vi ska säga hejdå till morfar.
Mina knän börjar skaka... håller Emilia och stödjer mig samtidigt mot den främre bänkryggen. Stegar sakta fram mot kistan. Får känslan i kroppen som jag fått kvällen innan och innan begravningen, så jag släpper ner Emilia, håller henne i handen.
Jag ser min mamma ta farväl av sin livskamrat som hon känt i 39 år. Jag ser min syster bli alldeles utom sig av förtvivlan. Mina bröder är ledsna men sammanbitna. Jag kliver upp ett steg på det golv där kistan står. Jag tittar på skylten av guld som är fastskruvad med textraderna:
" Sven-Erik 1949-2009".
Emilia lägger sin ros på kistan strax efter att jag lagt ner min. Hon blir rastlös och springer neråt. Jag har ingen aning om vem som fiskar upp henne.. tror det var T..
I samma stund som hon går från kistan så viker sig mina ben under mig och jag faller ihop. Förtvivlad och otröstlig. Lägger min vänstra hand på kistan och gråter ut. DÅ struntade jag i vilka som fanns där, vilka som kunde höra. Just då var jag i min egen värld.

Ni kan inte förstå vad jag i det läget gick igenom. En person som i mina 25 år ALLTID funnits där. En person som jag trott ska finnas i mitt liv så länge som möjligt. Pappa dog då jag var 25 år. Man kan inte förstå förrän man går igenom det själv. När det sker finns inga ord. Finns inga ord som kan få min pappa tillbaka, inga ord som kan få mig att inte känna den totala hopplösheten som då existerar. Men det finns kramar.
Det första min kollega Maria gjorde på jobbet då hon fått veta att min pappa gått bort var att gå fram och ge mig en kram. Ord hjälper inte. Men kramar skänker mer tröst än något annat.

Då jag sitter där på knä, brevid kistan med ena handen mot kistans sida så går det så många tankar genom mitt huvud. Men främst finns ett ord som ständigt dyker upp: "Varför?".
Varför min pappa?
Min pappa ville leva.
Jag vet inte hur länge jag var nere på knä; ledbruten. Men plötsligt så kommer min faster B fram på min höger sida och min kusin A från min vänster sida och hjälper mig upp. Säger till A att jag inte orkar stå upp, jag har inte kraft att stå på mina egna ben. Dom hjälper mig till bänken så jag tillslut får sätta mig ner. Jag ser på de andra som går runt pappas kista. Som bugar och niger som sig bör inför den avlidne. Vissa säger några ord. Och det är så hårt att se hans kollegor, gamla kollegor, bästa vännen och goda vänner och bekanta att ta farväl.
Med vetskapen om att han aldrig kommer tillbaka. Att han inte kommer sitta på sin stol i köket då man kommer ner från Umeå nästa gång.
Då man kommer ner nästa gång så kan man inte tänka " Men pappa är bara på jobbet" för så kommer det inte att vara. Pappa kommer inte att vara på jobbet, han har slutat jobba nu.

Jag lägger ner ansiktet i händerna och lägger dom i sin tur ner på mina lår och hulkar, höga hulkar. Jag lägger märke till att bakom mig sitter C med pojkarna. Pojkar som är snart 9 år som förlorat sin farfar. Gråtandes och utom sig av förtvivlan. Hur går man vidare nu?

Då alla satt sig igen och man är utom sig av sorg. Så säger Lars några ord....sedan blir det tyst och så kommer den melodi som jag tillängnat min idol, pappa. Då..då fick jag se mina bröder bryta ihop ordentligt. Det kändes inte verkligt. Men den låten betydde mycket förr i alla fall 3 av 4 syskon. En sista psalm skulle också sjungas. "Tryggare kan ingen vara".

Och jag undrar en sak. Varför är det tvång på att psalmer ska sjungas av de sörjande? Varför inte av sångerskan eller någon som kyrkan står för? Det går inte att sjunga psalmer en sådan gång då man har sorg.

Sedan spelade kantorn en melodi som ett slags avslut. Klockorna klämtade och sedan vart det tyst och vi fick resa på oss. Det var över. Mina ben började darra när jag skulle gå ifrån den bänkrad där jag suttit. Jag går med ansiktet ner mot golvet. Jag känner hur kraften börjar ta slut och jag blir tvungen att stötta mot en bänk. L kommer och frågar hur det är, och om det var lika dant som kvällen innan.
"ja" hulkar jag fram. Hon går raskt och hämtar en stol till mig. Jag får sätta mig och .. ja jag finner inga ord.. tårarna forsar. Han betydde allt för mig.
Lena var snäll nog att ge mig en näsduk. Jag satt bra länge på stolen och då de flesta eller i stort sett alla gått ut ur kyrkan och in mot församlingsgården så får jag hjälp av L att stiga upp. Går mot kistan. Faller på knä. Emilia och T står brevid mig och jag säger till Emilia att vi måste säga hejdå till morfar. Hon vinkar ivrigt med sin vänstra hand mot kistan och mot fotot på morfar som står ovanpå. T tar Emilia och går ut ur kyrkan.
Allting känns så overkligt. Det känns som ett stort jävla dåligt skämt.
L går och hämtar min jacka. Hon hjälper mig upp från golvet och sedan går vi armkrok in mot församlingsgården.
Tog av mig jackan, och halsduken och tog Emilia i hand och gick mot min plats.
Då tårtan serverats så ger jag nästan hela min bit till Emilia uppskuren. Jag hade ingen matlust. Jag bara satt och stirra. Prästen Lars läste upp en del av bunten med alla som skänkt.
Sedan kom kakan in. Efter kakan så gick jag ut till min farfar Eric's grav. Där hade dom lagt alla blomsteruppsättningar som stått runt kistan i kyrkan.
Då pappa ska kremeras så valde vi att lägga blommorna där. Det vart så fint.
Jag har alltid vart dåligt på att prata med farfar då jag väl är på hans grav och hälsar på. Min farfar dog det år jag skulle fylla 4 så jag kommer inte ihåg honom. Kanske därför?
Kommer dit och säger hej. Och pratar om att "Nu har ni äntligen fått återförenats". Sedan blir det stopp. Jag vet att det inte är dumt att prata, men jag känner mig dum då jag sitter där. Så jag börjar sjunga den melodi som spelades under avskedet. Det var det enda jag kom på just då. Satt länge där och nynnade på meodin. De flesta hade åkt då jag kommer tillbaka till församlingsgården. Några släktingar var kvar, så man fick chans att prata lite med dom, men just då så var allt en enda röra i mitt huvud.
Känslomässig storm.
Det var skönt att det var över, men otroligt att det över huvud taget hade skett.

Fick chans att säga hejdå till vissa. Bland annat en som sa att alla sörjer vi, men att det var mest synd om min syster. Kan någon förklara det för mig? Varför är det mest synd om henne? Borde det inte vara mer synd om mamma? mamma som förlorat sin livskamrat.
Ibland blir man fundersam.

Fick chans att prata med min bästa morbror som precis flyttat till stor-Stockholm med sin fru då alla barnen bor där nere nu. Vi pratade, kramades och så frågade jag hur flytten hade gått och så. Jag berättade att jag snart skulle flytta i januari. "Jaha vart flyttar ni då?" undrar han då.
Och då kändes det för första gången skamset och jobbigt att säga " Nej jag och Emilia flyttar".
Han blir genast orolig och vill veta vad som hänt och varför det gått så pass långt att ett sådant beslut har fattats. "Vet du det är en lång historia och just idag så orkar jag inte ta upp det, jag är här för att sörja min far idag". Och det respekterade han.

Det vart ett långt inlägg idag märkte jag. SÅ ni har väl somnat vid det här laget.
Känslor är svårt att få nerskrivet nu när allt egentligt är i en enda röra.

Saker som hände senare på kvällen och dagen efter tar jag vid ett annat tillfälle. Jag har fått skriva av mig en del i alla fall.
Sov gott och ta hand om varandra.
Kram!

Jahaja

Alltså klockan är ganska mycket egentligen. Har massor jag vill skriva, men är för hungrig för att orka. För omotiverad och värdelös för att ens kunna tänka ut vad jag vill förmedla för dagen. Jag vill ju blogga om begravningen, men får återkomma då jag har någon bild dessutom att visa upp. Men som sagt det kommer nu till veckan.
Då var det måndag, idag blir det hemfärd till Umeå igen...*suck* känner mig heller inte motiverad för det.

Idag har jag varit till Lena på fika. Var länge sen vi sågs bara hon och jag, så det var skönt att få snacka lite.

Nä nu ska man sova då. Ta hand om er, och håll tummarna för att det är bra väder i morrn nu då.

kram

Då var det över

Bloggar från mobilen så det blir inget långt inlägg. Har dator men inget internet. Begravningen är gjord nu. Fy fan va jobbigt det var. Innan begravningen så skulle jag se pappa. Jag bröt ihop då jag såg honom ligga där. Det där var inte pappa, inte min pappa. Jag sjönk ihop och landade på mina knän, tittandes på honom, skrek ut min förtvivlan över hur fel det var. Han låg där, totalt olik sig. Alldeles kall med sjukhusarmbandet fortfarande på sig. I pappas kista låg bredvid hans huvud till vänster om honom en nallebjörn. Han hade sin favoritfilt på sig så han inte skulle frysa. Barnens teckningar låg på hans kropp från bröstkorgen ner på benen. Bilden på alla barnbarnen låg på bröstkorgen närmast hjärtat. Jag var själv. Ingen som trösta mig förutom den otroligt underbara margareta på fonus. "Din pappa verkar ha varit en underbar människa som hjälpt så många, för det är otroligt många som har skänkt pengar i hans namn". "Han hade ett stort hjärta och det är så otroligt och orättvist att just han var tvungen att lämna oss". Det finns inga ord som beskriver vad pappa betydde för mig. Jag vill så gärna skriva mer om begravningen, tankar, rädslor och ben som inte ville bära mig alls idag. Men det får bli då jag har dator med internet igen. Kram till er!

Saknar min solstråle

Saknar min solstråle som brukar få mig att le då jag är ledsen. Hon är nu i Härnösand sedan igår hos min underbara svägerska och har det så bra.. Men saknar henne så enormt att det gör ont i hjärtat. Men i morgon kväll får jag pussa på henne igen.

bjuder på denna

Bjuder på denna bild trots att jag är så lessen idag... inte många timmar kvar nu *snyft*

Måste pigga upp mig själv

Bjuder på denna bild. Hon tyckte det var roligt tills jag tog fram mobilen:

Du betyder allt

Nu får du äntligen slippa ha ont!

Förvirrad

Har blivit så förvirrad idag.. skönt man har Jenny att vädra tankar med... Älskar dig vännen, synd att du bor så långt bort. Behöver dig då inte så många andra ställer upp. många har tagit avstånd har jag märkt.

Sitter och tänker om och om igen på pappa.
Är så arg på Sundsvalls sjukhus.
Pappa hade ju baknat upp ur respiratorn, kommit så långt att han fått en talkanyl.
Sen kom dom på att testa han att koppla ur han från respiratorn lite så att han får träna upp sig att andas själv.

Felet dom gjorde den dagen han dog var att dom kopplade han ur respiratorn 3 gånger, dom sista 2 gångerna var på 10 respektive 20 minuter :-O
På 10 minuters bortkopplingen så hade sköterskan sagt på ett otrevligt sätt:" nej det är inte för mycket, han behöver träna sig"
Tredje och sista gången så hade han haft jobbigt att få åt sig andan då han försökte kämpa själv, då mamma frågade den manliga sköterskan hur länge han ska ligga utan så frågade han hur lång tid han hade legat.."20 minuter" hade morsan svarat då.. "Oj" hade sköterskan sagt och gått direkt till pappa och kopplat in respiratorn igen..det var ju alldeles för lång tid tyckte han. Främst om det var typ första eller andra dagen som dom testat och koppla ur han.

Sedan kommer läkaren och pratar med mamma och resterande familj (utom ena brorsan och mig) om att han tyckte att det började se bra ut, att det ser ut att vända och att vi kanske kan börja se framåt.
Det som sedan sker är helt overkligt.
Ca en halvtimma efter att läkaren varit och pratat med dom så får pappa sitt första hjärtstopp. Som dom dock får ordning på. Ca en halvtimma efter det så får han nästa hjärtstopp.
Vid det laget så ringde syrran och säger att pappa fått hjärtstopp och att dom håller på att arbeta på honom, för då hade han klarat av första stoppet.
Plötsligt säger syrran:" Jag ringer dig snart för läkaren kommer nu".

Exakt 19:38 ringer syrran. Slänger mig på telefonen och det första jag hör är gråt i bakgrunden och en syster som säger gråtandes:"Neeej".. Då hade dom försökt att återupplivat pappa i 34 minuter.
Då bryter jag ihop och jag kan som inte förstå riktigt vad som hänt.. blir som i chock.
"Han klarade sig inte" får min syster fram.
Jag skriker ut min förtvivlan.. men tänk er.. man sitter 25 mil ifrån. Även om jag inte kunnat göra något om jag varit där så är det just själva grejen att jag inte fanns där, jag fick inte chans att säga hur mycket jag älskade honom. Fick inte chans att visa min familj att jag fanns där för dom.
Och det enda jag får ut i det läget är: "Skämtar du?". Jag fick inte fram nånting annat.
"Nej jag skämtar inte" snyftar min syster fram.
Jag lägger på i all hast, springer in till sovrummet, lägger mig i sängen och gråter i minst 1½ timma.
På bara några sekunder så rasar min värld samman. Jag har ju sedan födseln varit pappas flicka, och det går inte in i mitt huvud att han är borta. Allt känns så overkligt. Som ett stort jävla dåligt skämt.

Å det enda jag vill göra nu är att skrika.. skrika mig hes, skrika mig tom..skrika ut min förtvivlan, min rädsla, bara låta tårarna forsa.
Och det värsta... det värsta är... jag känner att jag inte har någon att vända mig till.
Självklart Jenny... men henne kan man inte ringa varje dag och varje gång man är lessen.
Nästan alla på jobbet vet om det. Och dom som vet.. dom ser man undviker helst ögonkontakt, utom Maria som kom fram och kramade mig. Och det är ju skitjobbigt att alla vet men ingen vågar fråga ens hur det är, bara en sån sak.
Vänner undviker en helst.
Självklart förstår jag att dom förstår att ingenting som dom kan säga kommer få min pappa tillbaka. Men jag behöver bara nån som ringer och frågar hur det är. So what om jag blir lessen och börjar gråta, låt mig få göra det då. Finns där för mig, för jag har ju ingen annan.
Ingen annan som vill finnas där för mig och lyssna på mig utan att prata om dom själva. Lyssna på mig, låt mig få skrika om det är så, bara ni finns där.
Krama om mig då vi ses, låt inte mig släppa taget för jag behöver tryggheten. För nu är det så jobbigt.

Dels separationen..och så detta på alltihopa. Hade mycket att bära på mina axlar...men nu har detta totalt sänkt mig.. slagit ner mig i grunden. Fått mig att känna mig så där värdelös som jag är.

Fredag den 20:de november kl 11 är det begravning. Jag har ju bestämt mig för att se pappa innan begravningen för jag fick ju aldrig se honom de dagar jag var nere efter dödsfallet. Jag såg ju även svärfar före begravningen, det ångrar jag, jag skulle nog ha behållt den minnesbild som jag hade utav honom.
Och egentligen vet jag inte om jag är stark nog att se pappa. Men jag måste..tror jag måste för att kanske kunna förlåta mig själv, för att jag inte fanns där nere i Sundsvall den kvällen.
Kunna förlåta mig själv för att mina sista ord till pappa var: "Schh, försök inte att prata, du måste vila dig, det har varit en lång dag, jag kommer tillbaka till dig senare, Älskar dig"... och det värsta där... jag kom ju inte tillbaka...jag hade velat säga så mycket mer. Berättat så mycket mer för honom om vad som händer i mitt liv. Berättat för honom hur mycket jag älskade honom.
Ångest att jag har känslan över att min syster vart sur för att jag inte kunde stanna där nere då han låg där. Som om hon är besviken på mig.

Nu i flera nätter har jag inte kommit i säng i tid, antingen har jag somnat i soffan (dock inte till bolibompa ;-) eller så har jag bara suttit och surfat, lyssnat på musik eller bara varit. Inte vågat sova. Igår tex så somnade jag kl 3. Klockan ringde halv 6 för jag skulle upp på jobbet och iväg med Emilia på dagis först. Jag somnade vid fel tidpunkt på jobbet (alltså inte på lunchen).. men tror inte att någon märkte det.
Undviker sömnen så mycket jag kan. Undviker att äta om det går.. allting går bara utför ändå, så varför äta? Inget blir ju bättre utav det. Mat löser inget.

Å det enda som de söta tanterna och farbröderna säger på jobbet är:"Hur är det egentligen? du ser ut som om du har sovit dåligt"...
I look like hell. Kanske lika bra att camen inte funkar.

Tv:n gick ju sönder härom dagen. Man kan bara lyssna på tv:n genom dvd:n och förstärkaren. Men tv:n visar inget program.
Den dog samma tidpunkt som pappa fick åka in med ambulans nu sist.
Så nu vart flytten i januari dyrare. Som om man inte hade nog med möbler som man behöver köpa, ska man behöva köpa ny tv också.

Idag kom Carola på jobbet och frågade mig om lite olika arbetspass. Tog på mig onsdagkväll och torsdag-dag. Tog också på mig lördagen, men så frågar hon om jag hinner det. Jo jag hinner svarar jag, bara att jag åker hem på fredag efter begravningen.
"Men orkar du det?"frågar hon då.. och då får hon ett svar som jag aldrig trodde skulle komma ut ur min mun,
"Nej det gör jag inte rent mentalt".
Så jag hoppas att det behövs arbetskraft på måndag och tisdag, för att sitta hemma får jag tuppjuck utav. Då måste jag ju tänka.

Denna låt betyder väldigt mycket för mig just nu, det är min gråtlåt just nu:


Pappa jag älskar dig!
Och då allting skedde så plötsligt så får jag inte fram de ord jag behöver få fram på papper. Hjälp mig. Vill så gärna läsa något för dig. Varför är det så svårt denna gång?

Snart helg

I morgon är det fredag, på lördag är det en vecka sedan pappa gick bort.
Känns fortfarande overkligt, speciellt nu... eftersom jag är så van att träffa pappa då man åker hem till Härnösand, finns mycket jag kommer sakna men främst de spontana kvälls-samtalen då mamma jobbar och han har lite att göra.
Inga fler samtal..

Jag har bestämt mig för att läsa upp en sak på fikat efter begravningen, men finner inga ord, många har sagt att jag ska tala ur hjärtat... men vill ha saker och ting uppskrivet utifall att jag inte skulle klara av det och att prästen måste läsa upp det...

Hoppas orden kommer i helgen.

Pappa jag älskar dig!

Sitter nu och beställer kort.. dels korten från sjukhusvistelsen för han... sen också kortet på honom förstorad som ska finnas i tavelram på kistan nästa fredag.

Nu är den en vecka kvar till begravning.
Jag gråter.

Delar med mig av min sista officiella bild på pappa. Bilder från sjukhusvistelsen orkar jag inte dela med mig, nog jobbigt som det är.

tomma tankar

Försöker skriva ihop det som jag ska läsa på fikat efter begravningen. Men det kommer inga ord. Jag är helt tom.

Nu vart det som svart på vitt

I tidningen så är det 2 hjärtan som går ihop lite som dessutom är sådär röd/rosa. Vet inte varför det ser ut som det gör på bilden.

Älskade pappa.

Jäkla skit

Hade skrivit långt inlägg som jag ville att det skulle publiceras, men då kukar telefonen ur. Så jag ska bara säga att ni är inte bortglömda, har ett långt inlägg, men återkommer efter lite sömn.

Kram till er.

Kaos

Ja då var det måndag.

Jag kom till Robert.. vi säger så här.. jag la mig i soffan för att försöka sova strax efter kl 5 i morse. Kroppen ville och behövde sova, sinnet orkade inte. Men jag däckade. Vaknade strax innan 9. Eller telefonen ringde vid 8 men jag var inte i mina sinnens fulla bruk för att ens svara.. jag var så förvirrad så jag uppfattade inte först vad som lät.

Senare så visade det sig att det var Fonus, så jag ringde upp han på Fonus, så vi ska vara där på möte 14.30 och gå igenom allt. Fixa in annons i tidningen så att folk vet så mamma slipper jobbiga frågor. Var nog jobbigt för henne igår med alla samtal, plus telefonförsäljare.

Usch.

Igår var ingen bra dag, man som fattar inte.. det har inte gått upp för mig att pappa är borta. Och då jag ser på bilderna från sjukhuset, och främst sista bilden där han ser så lessen ut.. det skär i mitt hjärta ska ni veta.

Jag har sån ångest, ångest över att jag inte var där då han dog, utan var i Umeå.. det kändes så fel. Fan fan fan, varför var jag inte där?

Jag vet att jag inte hade kunnat göra något, men du hade kunnat känna att jag fanns där. Min familj har haft en slags "påhälsning" av pappa. Känslan av att han varit nära. Inte jag... varför vill han inte vara nära mig och på sitt sätt visa för mig att "Jag finns här vid din sida".

Jag är så sorgsen....tror inte jag var sånt bra sällskap hos Jenny igår, för det var så mycket tankar som snurrade i mitt huvud. Kunde som inte tänka eller prata klart. Förlåt vännen.

Jag är bara så tom...

Nä nu måste jag gå och duscha och sedan åka och hämta mina syskon och mamma och åka ner på Fonus.

Kram till er som skickat sms till mig med stöttning. Ni betyder mycket för mig.

kram

Sorgens dag

Hade tidigare idag skrivit ett långt inlägg men det sparades inte ens, så då vart man förtvivlad bara därför.

Idag var ju tanken att vi skulle titta på pappa.
Innan jag lämnar stan så sitter jag i bilen vid gamla försäkringskassan.. bryter ihop... alltså jag ska inte köra bil, men jag orkar som inget annat. Jag måste ju. Vill inte förlita mig på att mina vänner ska finnas där för mig när som helst. Jag skulle helst inte vara i trafiken idag, eller igår,... eller i morrn.
Men hur som helst, då ingen heller erbjuder sig så blir man som pappa var, man ber inte om den sortens hjälp, för mig känns det som ett nederlag.
Åker ner och hem från sjukhuset i ren dvala.
Speciellt hem, minns inte hur jag kom till mamma och Malin.

Kommer ner på sjukhuset och möter upp Ante, Carro och hennes mamma Anncha.
Kommer in på IVA och s'ger att vi skulle få titta på pappa idag för Thomas hade lovat oss det igår att någon här uppe på iva skulle följa med oss ner så vi fick säga hej då.
Då blir vi förpassade in i anhörigrummet och så kommer en sköterska och säger att vi inte kan få träffa pappa idag. Det är helg och dom är färre personal på helgen så det finns ingen som kan följa oss dit ner där han ligger...det enda jag har i huvudet är kyldisken, jag kommer inte ihåg vad det heter..pinsamt nog.
Sen så fanns det tydligen ingen där nere som kan ta emot oss för att dom på iva kommer minsann inte in där. Men då tänkte jag såhär: Så om någon dör på en söndag; får den personen ligga i korridoren då? eftersom ingen kommer in där på helgen?
Det måste ju för fan finnas jour? För hon sa också det att det finns en kurator som jobbar som var nere på iva nu då vi var där, men som var upptagen i ett krisläga... sedan såg vi även att en präst kom in på avdelningen, så någon har ju uppenbart avlidit, vad gör dom då med honom eller henne? Får denne en kölapp runt foten och får vänta tills på måndag morgon?

Blir så förbannad... här har man åkt ner, och tro mig, jag ser hellre pappa nu då pappas ögon och kinder inte har hunnot sjunka in..för i samband med begravning vill man inte se det. Gjorde det förra året, den minnesbilden finns där än från Björn. Jag ångrar på ett sätt att jag såg han.

Sen hos morsan så förde jag över bilderna från hennes digitalkamera till min dator så jag kan skicka efter bilderna, för det har ju tagits bilder på han nu då han har legat inne.

Sen ska jag se om brorsan blir i sundsvall inatt hos sin kärlek, jag tänkte börja fnula på ett tal som jag ska läsa på begravningen för pappa.

Vi ska ju till Fonus i morrn, morsan och alla syskon. Måste fixa med dödsannonsen. Ju tidigare vi fixar annonsen desto större chans till en begravning innan december månad. December månad är nog jobbig ändå.
Vi kommer ha begravningen i domkyrkan.. och den kommer vara öppen för alla.

Nä nu ska jag surfa vidare.

Kram till er alla!

hjärtstillestånd

Pappa fick 2 hjärtstillestånd nu i kväll. Den första kunde få ordning på. Men den andra orkade inte pappa kämpa emot. Pappa gick bort nu ikväll. 60år gammal. Hela min värld har rasat samman.

Helg

Då var det lördag igen, och där satt jag och deppa....
eller nä förresten.. jo lite uttråkad är jag...
har inte hänt ett skit idag..
igår då jag skulle laga mat så hade jag kört igång ugnen. Kruxet var bara att då jag öppnade luckan och skulle ställa in plåten så vällde det ut ett moln (efter rengöringsmedlet som använts för ett par veckor sen, konstigt för ugnen har ju använts efter det) som stiger upp mot taket...
Brandlarmet börjar tjuta.. T bara irrar omkring och då går hans nya extrachaufför in i bilden, han är väldigt lång så han sträcker sig bara efter den i taket och tar ner den...

Snöat har det gjort sen igår kväll, men det är ju plus samtidigt så det är ju inget som kommer stanna kvar i normal vacker form, utan slaskform.
Men vad ska man förvänta sig?

Ikväll ska jag unna mig en öl eller två. Det kan jag banne mig behöva efter gårdagskvällen som slutade i katastrof. Jag orkar inte blogga om det just nu, men jag vart väldigt sårad.

Nu ska jag ta upp mitt gostroll från vilan.

Kram till er!

Ungefär såhär

Ungefär såhär vill jag at mitt nya köksbord ser ut, dock inte med sånna stolar. Vill ha som ett sådant barbord i nya lägenheten, för det skulle vara perfekt.

Vägfredag

Veckans resultat:

**Startdatum**: 2009-02-14

Reductil 15 mg.

Längd:166.5 cm

Startvikt: 96.6 kg(efter förlossning: 107)

Rumpa:

Midja:

Delmål 1: 86 kg (uppnått 090621)

Delmål 2: 80 kg (uppnått 091106)

Delmål 3: 75 kg

Drömvikt: 60kg *haha* Drömma går ju

V1 090219: - 1,4kg = 1,4 = 95.2kg

V2 090227: - 2,2kg = 3,6 = 93kg

V3 090306: - 0,1kg = 3,7 = 92,9kg

V4 090313: - 0,9kg = 4,6 = 92,0kg

V5 090320: +- 0kg = 4,6 = 92, 0kg

V6 090327: - 1,2kg = 5,8 = 90,8kg

V9 090417: - 2,2kg = 8,0 = 88,6kg

V12 090508: + 0,2kg = 7,8 = 88,8kg

V13 090515: - 0,8kg = 8,6 = 88kg

V14 090522: +- 0kg = 8,6 = 88kg

V15 090529: - 0,5kg = 9,1 = 87,5

V16 090605: - 0,3kg = 9,4 = 87,2¨

V17090612: - 0,3kg = 9,7 = 86,9

V18 090619: - 0,7kg = 10,4 = 86,2

V19 090626: - 1,0kg = 11,4 = 85,2

V24 090730: - 1,3kg = 12,7 = 83,9

v30 090913: - 0,9kg = 13,6 = 83,0

V35 091016: - 2,0kg = 15,6 = 81,0

V38 091106: - 1,5kg = 17,1 = 79,5

En sån dag

Idag så startade dagen sådär. Men kom relativt i tid till jobbet, höll på att åka fast i en fartkontroll på Umedalen, men klarade mig, på väg till jobbet på Umedalen så höll jag på att somna bakom ratten, idag igen.
Fattar inte vad som är fel.

Hur som helst innan jag ens har hunnit gå till min första vårdtagare så ringer dagis och säger att Emilia har 38,1 i feber. Men så säger dagisfröken att hon kan ju försöka få henne att härda ut tills att fotograferingen är gjord så hon får vara med på den.
Sen då jag hämtat henne så går hon direkt till sängen efter att jag fått av henne ytterkläderna, och gnyr.."Vill du sova?" frågar jag då.
Då får jag ett bestämt "Jaa" till svar..
Lägger henne i sängen och sen sover hon till ca 15.30 :-O och då la jag henne ca 10.
Tokunge men hon behövde det, sen på eftermiddan då hon kom in till mig (hade visst däckat på sängen) sen var det bara att ge henne käk, klä på henne och bege sig till förskolan, för kl 17 hade vi tid för porträttfoton på förskolan.
Hon log mellan plåtningarna :-D
Men fick en bild i alla fall med ett leende.

Sen körde jag till Olssons tyger. Alltså, fatta vad jag skulle kunna bränna pengar där, OM jag hade haft en symaskin.
Hittade jättefina tyger som inte var rosa, som man skulle kunna sy till jättefina kläder till tösen. Jaja jag får väl drömma då.

Ikväll har det varit ett gulligt par hit och tittat på lägenheten, deras lilla bebis var nog inte ens en månad. Dm verkade positiva, men man vet aldrig. I morrn kväll kommer nästa par, så vi får se vem det blir utav dom.
Kvällen var annars lugn. Emilia ville lägga sig tidigt. Man har sett på tv och försökt äta en liten smörgås, det gick sådär. Så nu ska man ta och sova lite. Börjar kl 13 i morrn så man har en del vilotid.. vill inte gå ut nånting om det är dåligt väder. Bättre om både hon och jag får vila upp oss ordentligt. Min hals känns lite bättre idag, kände dock knölar på varje sida av halsen...sen ikväll så åkte vi så jag fick mig en mjölkskak..oh det var ännu bättre än glass, lenade totalt. Så får hoppas att det är ännu bättre i morrn. Rethostan har börjat lite smått, så jag får se om jag sover på soffan i natt. Ska ta lite hostmedicn så får jag se.

Nä nu ska jag gå och ta den.
Ta hand om er.
Kram

Dagen som varit

Idag har det varit tisdag. Jag har jobbat idag, men halsen har varit helt fucked up.

Halsen är svullen ordentligt, svårt att svälja så jag har inte kunnat äta nånting idag..enbart druckit fruktsoppa och honungsvatten men efter en stund så torkar ju det även ut så effekten blir ju värre då.

Jobbar bara i morrn och på torsdag så jag får vila resterande dagarna.

Idag var det ett par som tittade på lägenheten. Men dom pratade inte så mycket utan gick runt och tittade sen var det hej då. Så vi vet som inte om dom ville ha den.

Idag skrev jag kontrakt för lägenheten... kändes bra men var ändå darrhänt.

Stort steg.

Gud jag är så trött på alla bråk.

Sen vill jag så gärna gå på bio, det var ju så länge sedan nu. Har så många filmer jag vill se.

I värsta fall får jag gå själv. Varför ska man gå med någon egentligen? Man ska ändå inte prata under filmen..

Nä nu ska jag försöka sova..

kram!

Leende

Jag gick verkligen runt på jobbet idag med ett stort leende.
Klart man hade en viss bitter underton i skämten ibland, men på det stora hela så var jag On fire.
I morrn tisdag kl.... ja en viss tid så ska jag skriva på kontraktet..kontraktet till mitt nya liv :-D
Till min nya start i livet.
Kände att saker och ting började vända, så kom ett bakslag idag på eftermiddagen.

Pappa har blivit sämre igen. Dom har varit tvungen att byta antibiotika då lunginflammationen inte vill ge med sig. Kisseriet har avstannat lite och sen var det fler värden som inte var bra.
Det är så tröttsamt. Man är så maktlös.

Dom hade sagt idag att han hade varit irriterad, och tro f*n det, han kan inte prata, inte ta hand om sig själv utan är ständigt beroende utav andra stackarn. Och jag vet att han avskyr det.
Min lilla pappa, när ska du få bli bra? När ska du få komma upp hit till Umeå så du får ordentlig vård?
Sköterskorna på IVA är bra.. men läkarna bara leker med hans hjärta. Pigga på dig nu så du kan få komma upp hit. Kämpa!

Nä nu ska jag duscha och sova.

kram

Då var det nästan klart

Lägenheten är nu min, och i morrn ska jag gå in och skriva kontrakt på den. Gud va kul, och va ont i magen jag plötsligt fick. Vad verkligt det blev nu.

Klarblåa ögon

Det var så roligt, igår var jag ner till Sundsvall och hälsa på pappa. Det var så roligt att få titta in i hans klarblåa ögon. Att han kunde se att jag pratade. Han kan dock inte prata själv. Han har röret från respiratorn kvar i halsen, och till den är det kopplad en track. Han vill verkligen prata men vart bara frustrerad för att han inte kunde.
Men strök han på pannan och sa att jag ska inte stanna så länge utan ville bara komma hit och se dig. Sa till honom att jag älskade honom och att jag skulle gå så han skulle få vila.

Satte mig på en stol i närheten men dock inte så att han kunde se mig... vill att han ska försöka slappna av.
Skrev i dagboken som fanns där.

Helgen var rätt okej ändå, hann inte med någon julklappsshopping, och fick lite väl långa sovmornar.
Men men... Emilia och jag har fått tid ifrån varandra..och T å jag också.. det kan behövas för vi ryker ihop för minsta lilla nu *morr*

Jobbar måndag till och med onsdag, dag. Super tycker jag, det tragiska är att jag har börjat känna av halsen lite så det blir honungsvatten för hela slanten.

Vet ni en sak... kommer ni ihåg den här handväskan som jag budade hem...jo det komiska är att igår då jag kom till pappa på IVA så ställde jag tydligen ifrån mig den där..någonstans.. kommer ej ihåg vart. När jag sedan vandrar omkring på Ica Maxi i Birsta så ringer brorsan, tydligen så har jag då glömt handväskan där, så han har tagit hand om den..får den då jag åker ner nästa gång. Fattar inte vad jag tänkte på.
Totalt sinnesförvirrad.

Emilia har fotografering till veckan... spännande..hoppas hon sitter still denna gång, på förra dagiset hade dom svårt att få henne att göra det *haha*.

När det gäller lägenheten. Det är en tvåa på 55 m2. Fast den känns större. Den ligger längst upp i huset så jag kommer inte ha någon ovanför mig, balkongen är väldigt stor och det är knappt någon insyn, utsikten är otrolig och sol hela kvällen. Badrummet är större än den trea på Grisbacka som jag tittade på i fredags. Det fanns till och med tvättpelare i badrummet..så det är ju super. Inget badkar, men det är bra det med.. lättare att städa där då ;-) Klädkammare var det också.
Nu ska jag försöka få tag i en 120 eller 140 cm säng. En säng till dottern..det börjar väl bli dax för henne att komma ifrån spjälsängen nu.
Ska också köpa nytt köksbord.. jo och soffa såklart. och tvbänk... hmm.... ja..Blocketberoende framöver då med andra ord :-P

Nä nu ska jag lägga mig och sova. Jobb i morrn.
Kommer jobba med ett stort leende på läpparna. Ska även ringa Lerstenen och säga till om att jag vill ha lägenheten.

Kram på er och sov gott!

I morrn är denna min..på papperet först

Parkera hur?

Det roliga med detta är att det faktiskt inte fanns några streck att ställa sig mellan

Cancer?

Nu ska man ju inte ta ut nåt i förskott, men en kompis uppmärksammade (skrämde skiten ur mig) en fläck på min rygg som inte såg bra ut, som inte såg ut som andra pigmentsfläckar.

Så jag har kollat i spegeln i dag..och den ser ju inte ut som de andra.

Så ikväll ska jag googla lite på sånna där fläckar, för jag är väldigt rädd för cancer, efter att ha läst Sabinas kamp så försöker man vara försiktig då man är i solen, men alla gånger kanske man inte tänker på det.

Ska kontakta läkaren i morrn och rådfråga.

Helgen är över

Ja den är över för denna gång.

Har en del bilder på mobilen som jag vill visa er, men då jag blir tvungen att blogga från brorsans dator istället för min så går det inte riktigt just nu, får lägga ut dom ikväll.

Då kommer ni få se hur jag från Birsta till Härnösand körde bil med en flaska mellan benen... lugn det låter äckligare än vad det är.

Ni kommer också få se lappen som jag hade vid min bil där en granne tackade för att jag ställt mig över 2 rutor *fniss* (speciellt roligt då det inte fanns några streck att hålla sig efter)

Jag var ner till pappa igår, alltså gud va kul det var att se honom. Riktigt bra med färg hade han fått i ansiktet, man fick se hans klarblåa ögon. Han kunde se åt mitt håll men jag vet inte om han såg mig klart och tydligt. Men jag såg också rädslan i hans ögon, ledsamheten och irritationen.

Han vart stressad då jag började prata med han och då han såg mig, så jag sa: "Lugn, andas lugnt...såja ta det lugnt..inte prata..vänta med det". Och han vart väldigt lugn igen.

Sköterskan visade honom teckningen som Emilia hade ritat till honom.

Hon satte upp den på väggen där även de andra teckningarna satt.

kl 17 ikväll kan ni tänka på mig..då ska jag titta på nästa lägenhet. En 2:a denna gång. Spännande. Hoppas på att den är fin.

Nej nu ska jag ta och packa ihop och åka hem mot Umeå igen. Vackert väder är det. Hoppas det håller i sig.

Kram