Begravningen

Allt är egentligen i en enda röra i huvudet. Men ska försöka skriva på ett sånt bra sätt som möjligt.

Torsdag:

Skulle åka i väg till jobbet för jag började klockan nio. T går och kör fram bilen för jag lätt skulle kunna lasta in det jag skulle ha med mig ner till Härnösand och åka direkt efter jobbet.

När allt är lastat så startar inte bilen. Hur förtvivlad tror ni att jag var? klockan var nästan tjugo i 9. Sms.ar Maria och frågar om hon kunde jobba för mig för jag skulle inte kunna ta mig till jobbet.

Det kunde hon, ringer jobbet och förklarar läget för Madde. Men det var lugnt.

Vi bogserar bilen till taxiverkstaden och då ringer T till Falck och dom säger att i och med att vi bogserat bilen till verkstaden så gäller inte hyrbilsförsäkringen.

"Så om vi bogserar bort den till nåt ställe så gäller den då?" frågar T.

"Ja det gör den då" säger växelhäxan.

Så då bogserade vi den till macken knappt 100 meter bort. Ringde Falck igen och sen kom "Lillbiln´" Fraktade tillbaka oss till taxiverkstaden och sen var det klart med hyrbil och allt.

Skönt.. så slapp man åka buss eller bli hämtad.

Åkte förbi jobbet för jag ville förklara lite också vad som vart fel på bilen. Sen så var det skönt att få prata lite innan begravningen.

Åker sedan ner på eftermiddan. Mörkare och mörkare. Stannar i Ö-vik för att vila lite.

Rullar vidar mot Härnösand. Dåligt väder... men det har ju inte varit annat de senaste dagarna heller.

Åker till C för att pussa på mitt lilltroll som knappt märkte av mig tykte jag. Sen då hon var lagd så åkte jag vidare.

Det som var läskigt på torsdagkvällen/natten var att jag helt plötsligt var på toa så kände jag att mina ben började skaka som bara den. Jag hade upplevts som blek och annorlunda under kvällen, men just då började benen skaka som bara den, jag tänkte att dom fått nåt tuppjuck bara. Reste mig upp och föll ner på toaletten igen. Jag hade som ingen känsel från knäna och nedåt. Tårarna började rinna ner för kinderna. Jag vart ju orolig över varför det vart så.

Nog för att jag inte ätit; vissa dagar ingenting alls och knappt druckit någonting, men tänkte att de inte bara kunde bero på det.

Men benen fortsatte skaka och jag kunde inte gå upprätt. Fick hjälp att bli skjutsad hem. Hjälp upp för trappen till L's lägenhet. Benen kändes inge vidare.

Var väldigt lessen den natten, svårt att sova men då jag väl somnar så sover jag.

Fredag:

Vaknar av L's larm. Benen kändes sådär. Men hade svårt att stå. Men ville som inte be om hjälp eller så. (Tjurig). Sedan så åker L till sin släkt innan begravningen och jag skulle duscha och hitta kläder att ha. Sedan åka förbi C med kläder till Emilia som hon skulle ha. Hos C vart det såklart tjaffs med T som vanligt. Sedan gick tiden så fort, jag skulle ut till kyrkan för att ensam få se på pappa innan begravningen. Blir ju sen såklart då jag ska betala servitriserna och måste ta ut pengar innan.

Då jag kommer ut så kommer min syster ut ur församlingsgården. Jag visar fotografiet på pappa och hon bryter ihop. Jag skyndar mig in i kyrkan och får ännu frågan om jag orkar det.

Jag har inget val, för jag är fortfarande i chock över det faktum att han är borta.

Kommer in i kyrkan och får där träffa Margareta från Fonus.

"Är det bara du?" undrar hon.

"Ja det är bara jag, T avböjde i sista stund".

Jag ursäktar att jag är sen och får då höra att hon med blommorna inte har kommit än.

Så jag kunde i lugn och ro titta på pappa.

Jag står precis i mitten av kyrkan. Tittar fram mot kistan som står uppställd.

"Det här går bra, följ med mig" säger hon då.

Hon går fram och ska lyfta på locket... jag står kvar och tvekar.

Jag går fram ett par steg, men så fort hon tar i kistlocket för att öppna det så vänder jag mig om och går stegen tillbaka. Gnager lite på kameraväskan samtidigt som jag i samma veva vänder mig mot kistan igen och ser att hon nästintill öppnat locket helt och jag ser pappa panna och näsa. Då kommer tårarna igen.

Mina händer börjar skaka. Min underläpp lika så.

Helst av allt skulle jag vilja haft sällskap där, ett stöd som bara funnits där för mig.

Jag började sakta gå framåt med osäkra steg..Margareta möter mig halvvägs. Tar tag i min ena arm och lägger sin andra arm om min rygg och hjälper mig fram.

För varje steg jag tar så ser jag min pappa mer och mer.

Väl framme vid kistan så bryter jag ihop, mina knän skakar och jag klarar inte av att stå upp.

Jag faller ner på knäna skriker "Neeeeeej" med gråten i halsen; totalt förtvivlad.

Margareta försöker trösta, men jag är otröstbar.

Jag ser på pappa med tårarna rinnande nedför kinderna.

Men det var inte pappa. Sådär ser inte pappa ut. Inte min pappa.

Jag ville se pappa redan på söndan efter hans bortgång...men då vi inte fick det den gången så vart jag arg, för dom förändras så mycket på bara 14 dagar. Men folk ville som inte lyssna.

Inget stöd och totalt ledbruten.

Jag la min hand på pappas.. den var så kall så jag tog bort min på en gång.

Jag tittar ner i golvet och gråter högt.
Han ligger där alldeles kall med sjukhusarmbandet fortfarande på sig. I pappas kista låg det en nallebjörn till vänster om hans huvud. Han hade sin rutiga favoritfilt på sig så att han inte skulle frysa.
Teckningarna som han fått av alla barnbarn från tiden på sjukhuset låg på hans mage från bröstkorgens början ner över benen. Bilden på alla barnbarnen samlade låg på bröstkorgen närmast hjärtat.
"Din pappa verkar ha varit en underbar människa som hjälpt så många för det är otroligt många som har skänk pengar i hans namn."
"Han hade ett stort hjärta som alltid fanns där för alla och det är så orättvist att han var tvungen att lämna oss." säger Margareta.
Det finns inga ord som beskriver vad min pappa betydde för mig.
Jag har sedan födseln varit pappas flicka, och att behöva se sin pappa död vid 60 års ålder, är ett hårt slag mot min kropp.

När jag till slut måste säga åt mig själv att gå ut och ta luft för att över huvud taget kunna klara av begravningen så får jag hjälp av Margareta att resa mig upp. Jag håller handen på kistan och viskar "Älskar dig" till pappa. Hon hjälper mig bort från kistan. Jag blir ståendes på halva vägen för att samla kraft i kropp och sinne.
Jag går ut ur kyrkan. Är alldeles tom i tankar och sinne. Jag vet att jag vandrar mot min bil, träffr på Emma som ska sjunga. Men jag kommer inte ihåg vad jag säger till henne. Eller om jag över huvud taget säger något till henne. Kommer till bilen. Sätter mig i baksätet och börjar återigen att gråta.
Jag klarar inte av att gå in i församlingsgården där alla är, utan går in i kyrkan igen.
Känner i mina ben då jag precis kommit innanför portarna att jag håller på att falla ihop igen så jag sätter mig på en stol som är närmast utgången och ser hur blomsterkvinnan smyckar kistan och runt omkring. Samtidigt börjar Emma att testa ljudet i micken tillsammans med Solveig som är kantor. Då hon börjar sjunga "Håll mitt hjärta" så brast det ännu en gång.
Sitter och hulkar då Solveig kommer fram till mig. Ger henne skivan med de två låtar som jag vill ha spelade. Enya-låten under farvälet och Ozzy-låten efter farvälet då alla sitter ner som en slags tribute till min pappa från mig.

Sedan så fotade jag en del då allt var i ordninggjort.
Går sedan ner till kapprummet där jag hänger av jackan och halsduken. Ruth kommer fram och kramar om mig och alla tittar på mig med en blick som säger: "Jag vet inte vad jag ska säga, men jag lider med dig".
Tårarna forsar under kramen och jag sliter mig loss och går nedåt gången. Mot bänken som jag ska sitta på. Jag klarar inte av att se upp..för då jag går där så tänker jag:"Titta inte upp, för då ser dom dig inte". För varje blick som jag skulle möta så skulle jag aldrig sluta gråta. Tittar ner i golvet samtidigt som jag vandrar mot bänken. Märker inte av vilka som kommit dit för att säga farväl till pappa.
Sedn kommer världens längsta väntan. Dels innan klockorna börjar klämta men även efteråt. Sedan så börjar kantorn spela en melodi..då hör man fler och fler som börjar hulka. Jag orkar inte vara stark inför Emilia som by the way skötte sig exemplariskt i kyrkan. Jag gråter och gråter inför henne, och vanligtvis brukar hon sadistiskt nog bli glad då jag är ledsen, men denna gång så tittar hon på mig med sorgsna ögon och släpper inte blicken. Hon satt i Mattias famn enda fram till avskedet.
Nilsing pratar lite runt bortgången, hur pappa var som, att Nilsing känt pappa i typ 30 år eller mer. Sedan kommer första psalmen, "Härlig är jorden". Lars pratar lite mer om något som kommer ur bibeln. Sedan är det dax för Emma att sjunga. Då sätter jag huvudet i mina händer och har så svårt att gråta tyst.

Efter det kommer det svåraste jag någonsin varit med om. Avskedet.
Hur kan jag säga hejdå till pappa? Till min pappa. Hur ska jag orka vara stark?
Vi hade alla fått en ros var, även Emilia som hon bar på. Alla reste sig upp samtidigt. Jag tog Emilia i min famn och sa till henne med gråten i halsen att vi ska säga hejdå till morfar.
Mina knän börjar skaka... håller Emilia och stödjer mig samtidigt mot den främre bänkryggen. Stegar sakta fram mot kistan. Får känslan i kroppen som jag fått kvällen innan och innan begravningen, så jag släpper ner Emilia, håller henne i handen.
Jag ser min mamma ta farväl av sin livskamrat som hon känt i 39 år. Jag ser min syster bli alldeles utom sig av förtvivlan. Mina bröder är ledsna men sammanbitna. Jag kliver upp ett steg på det golv där kistan står. Jag tittar på skylten av guld som är fastskruvad med textraderna:
" Sven-Erik 1949-2009".
Emilia lägger sin ros på kistan strax efter att jag lagt ner min. Hon blir rastlös och springer neråt. Jag har ingen aning om vem som fiskar upp henne.. tror det var T..
I samma stund som hon går från kistan så viker sig mina ben under mig och jag faller ihop. Förtvivlad och otröstlig. Lägger min vänstra hand på kistan och gråter ut. DÅ struntade jag i vilka som fanns där, vilka som kunde höra. Just då var jag i min egen värld.

Ni kan inte förstå vad jag i det läget gick igenom. En person som i mina 25 år ALLTID funnits där. En person som jag trott ska finnas i mitt liv så länge som möjligt. Pappa dog då jag var 25 år. Man kan inte förstå förrän man går igenom det själv. När det sker finns inga ord. Finns inga ord som kan få min pappa tillbaka, inga ord som kan få mig att inte känna den totala hopplösheten som då existerar. Men det finns kramar.
Det första min kollega Maria gjorde på jobbet då hon fått veta att min pappa gått bort var att gå fram och ge mig en kram. Ord hjälper inte. Men kramar skänker mer tröst än något annat.

Då jag sitter där på knä, brevid kistan med ena handen mot kistans sida så går det så många tankar genom mitt huvud. Men främst finns ett ord som ständigt dyker upp: "Varför?".
Varför min pappa?
Min pappa ville leva.
Jag vet inte hur länge jag var nere på knä; ledbruten. Men plötsligt så kommer min faster B fram på min höger sida och min kusin A från min vänster sida och hjälper mig upp. Säger till A att jag inte orkar stå upp, jag har inte kraft att stå på mina egna ben. Dom hjälper mig till bänken så jag tillslut får sätta mig ner. Jag ser på de andra som går runt pappas kista. Som bugar och niger som sig bör inför den avlidne. Vissa säger några ord. Och det är så hårt att se hans kollegor, gamla kollegor, bästa vännen och goda vänner och bekanta att ta farväl.
Med vetskapen om att han aldrig kommer tillbaka. Att han inte kommer sitta på sin stol i köket då man kommer ner från Umeå nästa gång.
Då man kommer ner nästa gång så kan man inte tänka " Men pappa är bara på jobbet" för så kommer det inte att vara. Pappa kommer inte att vara på jobbet, han har slutat jobba nu.

Jag lägger ner ansiktet i händerna och lägger dom i sin tur ner på mina lår och hulkar, höga hulkar. Jag lägger märke till att bakom mig sitter C med pojkarna. Pojkar som är snart 9 år som förlorat sin farfar. Gråtandes och utom sig av förtvivlan. Hur går man vidare nu?

Då alla satt sig igen och man är utom sig av sorg. Så säger Lars några ord....sedan blir det tyst och så kommer den melodi som jag tillängnat min idol, pappa. Då..då fick jag se mina bröder bryta ihop ordentligt. Det kändes inte verkligt. Men den låten betydde mycket förr i alla fall 3 av 4 syskon. En sista psalm skulle också sjungas. "Tryggare kan ingen vara".

Och jag undrar en sak. Varför är det tvång på att psalmer ska sjungas av de sörjande? Varför inte av sångerskan eller någon som kyrkan står för? Det går inte att sjunga psalmer en sådan gång då man har sorg.

Sedan spelade kantorn en melodi som ett slags avslut. Klockorna klämtade och sedan vart det tyst och vi fick resa på oss. Det var över. Mina ben började darra när jag skulle gå ifrån den bänkrad där jag suttit. Jag går med ansiktet ner mot golvet. Jag känner hur kraften börjar ta slut och jag blir tvungen att stötta mot en bänk. L kommer och frågar hur det är, och om det var lika dant som kvällen innan.
"ja" hulkar jag fram. Hon går raskt och hämtar en stol till mig. Jag får sätta mig och .. ja jag finner inga ord.. tårarna forsar. Han betydde allt för mig.
Lena var snäll nog att ge mig en näsduk. Jag satt bra länge på stolen och då de flesta eller i stort sett alla gått ut ur kyrkan och in mot församlingsgården så får jag hjälp av L att stiga upp. Går mot kistan. Faller på knä. Emilia och T står brevid mig och jag säger till Emilia att vi måste säga hejdå till morfar. Hon vinkar ivrigt med sin vänstra hand mot kistan och mot fotot på morfar som står ovanpå. T tar Emilia och går ut ur kyrkan.
Allting känns så overkligt. Det känns som ett stort jävla dåligt skämt.
L går och hämtar min jacka. Hon hjälper mig upp från golvet och sedan går vi armkrok in mot församlingsgården.
Tog av mig jackan, och halsduken och tog Emilia i hand och gick mot min plats.
Då tårtan serverats så ger jag nästan hela min bit till Emilia uppskuren. Jag hade ingen matlust. Jag bara satt och stirra. Prästen Lars läste upp en del av bunten med alla som skänkt.
Sedan kom kakan in. Efter kakan så gick jag ut till min farfar Eric's grav. Där hade dom lagt alla blomsteruppsättningar som stått runt kistan i kyrkan.
Då pappa ska kremeras så valde vi att lägga blommorna där. Det vart så fint.
Jag har alltid vart dåligt på att prata med farfar då jag väl är på hans grav och hälsar på. Min farfar dog det år jag skulle fylla 4 så jag kommer inte ihåg honom. Kanske därför?
Kommer dit och säger hej. Och pratar om att "Nu har ni äntligen fått återförenats". Sedan blir det stopp. Jag vet att det inte är dumt att prata, men jag känner mig dum då jag sitter där. Så jag börjar sjunga den melodi som spelades under avskedet. Det var det enda jag kom på just då. Satt länge där och nynnade på meodin. De flesta hade åkt då jag kommer tillbaka till församlingsgården. Några släktingar var kvar, så man fick chans att prata lite med dom, men just då så var allt en enda röra i mitt huvud.
Känslomässig storm.
Det var skönt att det var över, men otroligt att det över huvud taget hade skett.

Fick chans att säga hejdå till vissa. Bland annat en som sa att alla sörjer vi, men att det var mest synd om min syster. Kan någon förklara det för mig? Varför är det mest synd om henne? Borde det inte vara mer synd om mamma? mamma som förlorat sin livskamrat.
Ibland blir man fundersam.

Fick chans att prata med min bästa morbror som precis flyttat till stor-Stockholm med sin fru då alla barnen bor där nere nu. Vi pratade, kramades och så frågade jag hur flytten hade gått och så. Jag berättade att jag snart skulle flytta i januari. "Jaha vart flyttar ni då?" undrar han då.
Och då kändes det för första gången skamset och jobbigt att säga " Nej jag och Emilia flyttar".
Han blir genast orolig och vill veta vad som hänt och varför det gått så pass långt att ett sådant beslut har fattats. "Vet du det är en lång historia och just idag så orkar jag inte ta upp det, jag är här för att sörja min far idag". Och det respekterade han.

Det vart ett långt inlägg idag märkte jag. SÅ ni har väl somnat vid det här laget.
Känslor är svårt att få nerskrivet nu när allt egentligt är i en enda röra.

Saker som hände senare på kvällen och dagen efter tar jag vid ett annat tillfälle. Jag har fått skriva av mig en del i alla fall.
Sov gott och ta hand om varandra.
Kram!