Hej Anonym!

Vet ni, gång på gång så händer detta..lite då och då.

Egentligen så borde detta inlägg egentligen inte existera.

Jag borde inte bry mig heller. MEN..nu har jag tröttnat!

Till dig/er som mer än gärna är fega och går under benämningen ANONYM. Väx upp!

Vi som bloggar vågar i alla fall visa vilka vi är och samtidigt tycka saker, medans ni som mer än gärna kritiserar är så fega att ni inte vågar skriva ut era namn.

Detta var väl det senaste jag fick:

"du kanske skulle ha tänkt på att det kommer vara tungt innan du skaffade barn med någon som du nyss träffat!?"

Det är så konstigt två saker...av allting som händer i mitt liv, som jag själv väljer att delge er som läser denna blogg..ni har ju två val, att läsa eller att skita i det!

och.. av det som sker så är det ständigt jag som kritiseras...saker som händer som jag inte gör, får JAG kritik för.

Jag träffar en kille..vi går på dejt. Vi fattar tycke för varann och fortsätter dejta.

Vi blir ihop...vi förlovar oss...Vi blir gravid...något som vi faktiskt inte planerade, i alla fall inte jag som gärna hade väntat....vad skulle vi ha gjort, abort?

Hade jag gjort det så hade jag fått kritik för det också, precis den kritik som jag faktiskt fick då jag utförde en abort en gång.

Då fick jag till och med kritik utav en närstående som hade hållit på så länge med att försöka få barn..jag fick då inte kritik för själva aborten (inte som hon vågade säga direkt till mig utan via någon annan) utan kritik för att Hon inte fått veta nåt om den..jag tyckte jag var schysst som undvek att berätta för henne då dom ändå höll på med att försöka.

För mig var det viktigt att berätta för min syster då hon genomgått samma sak för flera flera år sedan.

Hur i hela helvete tror ni?

Folk kommer och säger "ja men du ska se att då bebisen kommer så kommer han växa in i rollen som pappa, för det gör killar"...eller "tänk på att killar ligger efter tjejer i mognad, så det kommer då bebisen kommer"....

Det är väl klart att jag tänker "ja, men det blir nog bra då bebisen kommer, det är ju hans eget kött och blod, han gillar ju att leka med Emilia...verkar vara ansvarsfull...han mognar nog..kan man göra annat då barnet kommer?"

Det är Jag som får kritik för att han själv sa att han var redo.

Det är Jag som får kritik för alla dom gånger som han stack så fort det vart lite svårt, så fårt det uppstod nånting vuxet som Han inte kunde hantera.

Det är Jag som får kritik för att Jag blir gravid, trots att vi även den gången använde kondom..jag visste inte att jag också var den som stod för spermierna?

Det är Jag som får kritik för att Han går ut och leker med Emilia trots att jag dom gångerna inte bett honom.

Det är Jag som får kritik för att han ständigt kräver egen tid.

Det är fan i mig jag som får kritik för han väljer att lämna mig..väljer att flytta för att Han inte klarade av familjelivet och de krav som faktiskt ställs på en person som blir förälder.

För hur skulle det se ut om jag gjorde som han..flydde så fort det uppstod lite bråk, eller så fort det krävdes något av mig som rörde barnet/barnen. Flydde så fort något vart för mycket?

Nej jag gör inte så, för hade jag varit så feg och gjort så, så hade jag fan i mig fått kritik för att vara en dålig förälder. För att vara omogen.

Hur skulle det sett ut om Jag varit den som lämnat min partner på BB-hemvård då bebisen var 9 dagar gammal då mamman var på en av sina 5 efterkontroller då rester funnits kvar i kroppen och måste stöta ut dom ur kroppen med hjälp av starka meterghintabletter för att Jag saknade mitt fria liv, för att sedan komma krypande dagen efter och säga att Jag var den som ger förhållandet en sista chans istället för att faktiskt säga förlåt och ta på sig att det var Jag som gjorde fel och erkänna att Jag fick kalla fötter?

Det är Jag som får kritik för att Jag har en partner som redan innan förlossningen säger att han kommer göra skillnad på barnen, för att den större inte är hans så tänker han inte engagera sig i henne längre så som han gjorde innan bebis kom.

Skulle jag bli kallad för att vara en bra förälder om Jag var den som ständigt stack till mina kompisar minst 1-4 gånger i veckan, struntade i hur länge Jag var borta, struntade i att vissa gånger berätta för min sambo att jag inte kommer hem efter jobbet utan hellre åker till kompisarna än hem till familjen?

Konstigt att jag är den som får kritiken då min normala 3 åriga dotter sätter sig på tvären en kväll och vägrar hjälpa till att städa rummet, och sedan får min sambo för sig att han ska flytta för att han avskyr henne, och att allt är hennes fel!

Jag är den som får kritik då samma människa sedan säger 2 dagar efter att han ångrar att han skaffat barn med mig...ångrat att han skaffat barn med en person som hade ett barn sedan tidigare, och hur mycket enklare det hade vart om han hade skaffat barn med någon annan barnfri kvinna.

Jag är den som får kritik för att jag gör allt för att få det att gå ihop ekonomiskt, så att mina barn får tak över huvudet. För att mina barn ska slippa att flytta ännu en gång då min 3 åriga dotter redan flyttar varje vecka.

Jag är den som med iver börjar sälja saker för att få ihop pengar för att kunna ge mina barn mat på bordet/i flaska och blöjor om deras rumpor för att föräldrapenningen suger och med en person som inte kan skriva sig någon annanstans(då han egentligen inte bor här längre) så att jag kan söka bostadsbidrag och andra bidrag för att hålla mig flytande.

Det finns flera par som jag faktiskt har träffat och även hört talas om som träffats, blivit gravida lite för tidigt än det som ni anser är "normalt eller mer okej" och som efter minst 10 år fortfarande håller ihop...som också är gifta i vissa fall. Klart att det inte funkar för alla... men varför kasta skit?

Alla har inte lika mycket tur som er som verkar vara så perfekta..ha perfekta liv och som hur snabbt som helst gärna dömmer andra..men som säkert inte själv kan klara av att ta kritiken då ni väl får den!

Vad jag vet så är man två. Man är två som har sex. Man är två som normalt sett tar ansvaret speciellt då man är i en relation då en bebis förväntas komma. Speciellt då båda under tidens gång är engagerade i det som komma skall. Då den blivande pappan ofta är på magen och klappar, pussar på den och ibland sjunger för den.

Det är väl klart som faaan att man som blivande 2 barnsmamma tänker "Ja men det här ska nog gå bra".

Kanske naivt för er, men man måste ju tro på saker och ting tills motsatsen är bevisad.

Jag tror gott om folk..och var ju faktiskt tvungen att tro på att han skulle ta det fulla ansvaret som följde då Han sa fler än en gång att Han minsann var redo.

Borde jag då tänka "Nej men huga vad tungt det kommer bli för det känns som redan nu innan bebisen kommit som om han inte kommer ta sitt fulla ansvar..utan kommer att välja att flytta för att överlåta allting på mig"?

Varför ger ni Mig kritiken för att han vill både äta kakan och ha den kvar?

Dvs ha kvar mig som partner men hellre som särbo så att han kan komma och vara pappa då han känner för det? Att få kärlek och allt annat som hör där till då han behöver det, men det viktigaste att han får vara fri exakt då han vill.

Tycker ni jag låter bitter? Ja tro fan det som ni anonyma fegisar håller på. Jag orkar inte publicera alla anonyma kommentarer som skrivs till vissa inlägg. Jag blir fan deprimerad om jag skulle göra så.

Min familj och mina underbara vänner..till och med hans familj vet hur bra hand jag har med mina barn, hur jag försöker uppfostra dom till bra människor.

Dom vet hur ansvarsfull jag blivit sen jag fick mitt första barn och hur mycket jag prioriterar dom, att dom går före i otroligt många lägen.

Dom vet också hur mycket ångest jag har, hur ledsen jag är över att min största tjej får stå tillbaka då Lovisa kräver så otroligt mycket uppmärksamhet i nuläget.

Hur orättvis jag känner mig som inte enbart kan lägga ner tid och energi till att bara vara med Emilia då jag är själv med båda varannan vecka. Att inte kan åka till tex busplaneten eller till Leos osv eftersom Lovisa inte kan lämnas vind för våg.

Jag är otroligt glad över att Emilia är själv med sin pappa varannan vecka, så att hon får egen tid, att hon får all uppmärksamhet då jag inte kan bistå med det just nu.

Jag är otroligt glad över att socialjouren ibland kommer hem till mig och ser hur det är med mig och barnen. Som stöttar och kommer med råd.

Jag är glad över att dom är förstående och ser hur trött jag faktiskt är..och hur ledsen jag är..och som hör hur naiv jag känner mig som kanske var dum och trodde gott om en människa, som trodde att han var så där redo som han faktiskt sa att han var.

Man är två när man gör ett barn, så sluta kritisera mig för mina val i livet.

Även han gör val (och enligt er är det mer okej med hans sätt att vara pappa än mitt sätt att vara mamma), men jag ser ingen som kritiserar honom så som ni så gärna kritiserar mig.

Klart jag fattade att det skulle bli tungt, jag har aldrig sagt att det skulle vara lätt med två barn..däremot förstår jag inte hur du Anonyma människa kan tycka att det är tungt med 2 barn och att jag skaffat barn med en person jag inte känt hela livet har med varandra att göra?

Det kan bli tungt med två barn även om du tex lever i en relation med en person du kanske varit gift med i 10 år, eller varit ihop med i 6 år som jobbar på annan ort, som du enbart kanske ser på helgerna. Då får du som mamma Också dra det största lasset.

Ska den personen en sån gång kritiseras med orden "skyll dig själv för att du skaffade barn med en resande"? Du rår inte för vem du faller för..vem du blir förälskad i!

Jag ska alltså få skylla mig själv, och få skit för att jag har det tungt..bara för att jag inte känt han så superlänge... Nu får du fan ge dig!