Tydligen helt osynlig

Jag är ju tydligen osynlig har jag märkt. Fan blir så less. Jag förstår inte riktigt varför jag inte duger?
Ursäkta om alla andra verkar vara viktigare...suck.

Sen är ju Januari jävulens månad, jo det är sant, alla räkningar som kommer som man inte riktigt räknat med, och en sambo som säger att "oj vart det så här mycket, det hade jag inte räknat med"
Fast att jag tidigare sagt att Januari alltid är värsta månaden så säger han:
"Nej då inte är väl den så farlig"
Men tro mig, varje år som Tobba och jag levt ihop och det är Januari så slutar det ändå med att han säger: "Oj vart det så här mycket, det hade jag inte räknat med"
Well vad var det jag sa?

Så idag var det dax att sätta in pengar som vi hade sparat i burkar hemma, kändes ändå skönt att göra det, för då vet vi att vi har råd med mat denna månad.
Tack och lov har vi i december månad handlat blöjor som kommer räcka till mars månad, så det behöver vi inte tänka på.
Imorrn ska jag klippa min sambo sen ska vi storhandla.. eller jag åker nog själv, skönast så, tack vare att ekonomin är så dålig, min kropp inte mår bra plus att jag känner att Tobba ständigt är uppe i mig, har noll med egen tid..egen tid blir väl om jag får nåt jobb... så därför måste jag nog handla utan familjen.
Tyvärr har det gått så långt att jag allt för ofta på kvällarna mest bara gråter av utmattning. Känner att väggen är nära nu.

Jag trodde inte att jag skulle bli en sån som blev less på prat. Men Heeeeeeeeeeeeeela tiden som jag och Tobba är tillsammans och Emilia är ju självklart med så ska han prata prata prata... om typ taxi taxi, eller sig själv eller nåt annat som kanske är ointressant. Han kan liksom aldrig vara tyst, jag får det aldrig lugnt och tyst, även då Emilia sover på dagen så ska han prata prata prata.
Då jag säger åt honom att han får vara tyst för att han pratar jämt, då kan han le och sitta tyst som längst i 2 minuter ich sedan säga stolt:" seru, nu var jag tyst i 2 minuter...otroligt för att vara mig"
Han kan aldrig vara tyst, därav min frustration för den egen tid som är lika med noll.
På kvällen vill jag kanske gå ut och gå, få vara själv och andas, tänka tankar som inte har varken med taxi eller Emilia att göra.
Men till och med det tar han ifrån mig.
Okej om han jobbar, då är det som det är, men då han är hemma så blir han sur om jag vill ha egen tid på kvällen och vill gå ut och gå.... han kan inte acceptera att jag vill vara själv, att jag inte alltid vill kanske göra saker med honom eller att jag kanske inte alltid vill vara i samma rum som honom.
Jag kräks snart. Grejt nu vart jag lessen också.
Fan också. Varför kan inte livet vara enklare för?
För att kunna vara en sån bra mamma som möjligt för Emilia så måste man få egen tid, det räknas liksom inte att jag får sova hela natten i lugn och ro.. jag vill ju bara komma ut lite grann.
För att kunna vara en bra sambo så måste jag få egen tid, varför fattar han inte det???