Men Marcus sa att det skulle gå bra ändå, vi satt där och pratade medans han klädde på de andra barnen...
Men sen då jag skulle gå så en liten stund innan så började Emilia att klättra upp i famnen, hon ville hela tiden vara i famnen, och det brukar liksom inte vara likt henne. Försökte till och med att sätta henne brevid sin favorit Alice som hon brukar leka med, men det gick hon liksom inte på.
Marcus uppmärksammade och sa det att det brukar ju gå så himla bra och lämna henne vanligtvis men bara då hon får gå in i lokalen på en gång för då brukar hon ju sticka iväg. Men just då hon är där ute så är hon som en svans efter mig och så ser hon ju liksom allt som händer. Och det är ju så, han har ju rätt, men nån gång ska hon ju bli sån. Klart det känns i modershjärtat då det händer, men samtidigt mysigt. Hur skulle det se ut om man började fälla tårar då hon gör det i förtvivlan över att mamma går därifrån utan henne? Skulle ju inte se klokt ut, så man kämpar emot och går därifrån så fort man kan.
Tog upp henne i famnen och sa:" Du får ha det så roligt idag på dagis, pappa hämtar dig sen i eftermiddag, vi syns i morgon bitti". Och så pussade jag på henne och satte henne brevid Alice.
Brukar vanligtvis säga till henne att jag älskar henne, men glömde bort det... vet varför jag gjorde det, men orkar inte förklara det nu, ni skulle ändå inte tro att jag var klok.
Det roliga föresten var att då vi kom upp på samma plan som hennes avdelning är på (Man måste gå igenom en ytterdörr så att säga, och sen gå förbi avdelningen Ru för att komma in till Kanin via en grind). Direkt då ytterdörren slår igen bakom oss så ser jag bort mot grinden i till Kanin och ser att de håller på att klä på barnen. Då ser jag att Alice kommer rusandes mot grinden och ger ifrån sig ett glädjetjut och vinkar glatt. Emilia lyser upp och bara ler, tjuter hon med och sen är lyckan gjord då hon får komma ner på samma nivå som Alice :-D
Känns så trist att i Augusti flytta från dagiset med hennes första kompis, men vad gör man? Jo jag vet att hon kommer få nya kompisar på Blåkulla och så, men det känns ändå, hon trivs ju så bra. sen kommer hon gå med 17 andra barn, det är en stor grupp. Jag som tyckte 15 var mycket.
Idag börjar jag halv 3. Jobbar hela kvällen till halv 10. Förhoppningsvis kommer det att gå bra, men kan inte lova något. Andra dagen som jag jobbar själv, och kväll dessutom, I'm doom'ed (stavning?).
Usch har en oro i kroppen som jag inte blir av med.
Jag hade jätteont i går, har börjat bli lättstressad för vad som helst. Har haft öm mage sen ett par dagar. Igår fick jag stanna till och ta mig för magen för då vred det till ordentligt, drar sig neråt höger sidan, så jag hoppas inte att det är blindtarmen för det har jag inte tid med.
Sen är jag ju orolig över T också, kan inte förklara vad som är fel, men han ska ikväll eller i morrn kväll åka in på akuten för att därvia kunna kräva till sig ett ultraljud eller en röntgen, för det stämmer verkligen inte, och han har ju ont. Skulle han gå via sin läkare på VC så får han ju en remiss på 3 månader och så lång tid kan han inte vänta, men han har sig själv att skylla på ett sätt, för han har haft det jobbigt så länge (över ett år)..och hans läkarrädsla..eller han är egentligen inte rädd för läkare, utan mer rädd för att det kan vara nåt som är fel.
Men det tär ju på förhållandet så jävulskt, så han måste ju kolla upp det. Både jag och Birgit har tjatat på han, men han har ju pratat bort det varje gång. Vi vill ju bara hans eget bästa, vill ju inte att han ska få det som hans pappa dog utav förra året. Grejt, nu vart jag lessen också då jag tänker på Björn.
Jag försöker få han att tänka att det är bättre att gå en gång för mycket än för lite, för annars kan det bli för sent att göra nåt åt det.
Den här gången ska han inte acceptera nån tablettkur, för det förvärrade hela grejen sist, eller det var PETA-stickningen som förvärrade skiten, men då Doktor K inte vill ta på sig ansvaret så vad gör man?
T vill ju anmäla till Patientnämnden(är det där man går via?)
Men det var ju 2006 det hände så jag tror det är för sent att göra nåt sånt nu.
Nu väntar jag på samtal från Doktor Solensten. Han skulle ju höra av sig innan sommaren. Om jag skulle få börja med ny medicin eller ej... vore bra att få veta.
Nä nu ska jag unna mig en liten bit morsdagstårta som jag bakade igår men som vi aldrig började på. Gjorde en tårta till grannarna under oss. Dom har haft så kämpigt med en sjuk liten son, det behövde dom...lite energi.
Bjuder på flera bilder på härligheten.
I mellanlagret är det marzánsås, uppepå är det tobleronefluff med färska jordgubbar som topping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar