Sista helgen i frihet.

jahaja.
Så här är det, om några få veckor så åker vi till fjälls. Anders och Anna ska följa med, och även Janne. Då är tanken att Anders ska hämta sin skoter hemma i Viksjö hos pappa sin. Tanken var då att dom skulle åka dit nästa lördag, men Tobba kom på att dom kunde åka idag istället.
Att åka över dagen och att åka saktare eftersom släpvagnen ska med och med ett barn är ingen höjdare att göra för ofta om man säger så. Så nu är man gräsänka tills ikväll.
så lördag kommer bli en trist dag, men kommer försöka att njuta av denna dag så mycket som jag bara kan, för det är den sista helgen i frihet.
På vilka sätt kan man njuta bäst?
För på måndag efter lämning på dagis så kommer jag ta de där tunga stegen in på arbetsförmedlingen och anmäla mig arbetslös. Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva träffa dom igen då jag gick på föräldraledigt. Jag trodde ju i min dumma fantasivärld att jag skulle få ett jobb, en tjänst/rad på minst 50% då jag hade varit hemma färdigt så att säga. Nä men då kom herr Lågkonjunktur och förstörde.
Jag kräver egentligen inte så mycket. Ett arbete på minst 50% upp till 75-78% i minst ett halvår. Det skulle vara guld.
När man under tiden man varit hemma och föräldraledig kollat in på ams med jämna mellanrum så har jag sett att antalet arbeten minskat. Radikalt i slutet på förra året, fast det är ju inte så konstigt med tanke på läget. Det låter kanske hemsk att säga det, men jag vill inte vara kvar i a-kasse träsket, främst inte då jag vet hur lite dagar jag har kvar där, och hur hårda reglerna har blivit. Jag är så orolig att hamna på gatan till slut. Att inte kunna hjälpa till att försörja min familj.
Jag har en rätt hyfsad föräldrapenning, det finns inte mycket att klaga över. Och jag är rätt van att leva snålt så att säga, främst nu då jag funnit Tradera :-P
Så i det här läget hade det varit kanon att kunna bli gravid på normalväg, så här spontant gravid. Helt oförberett. Så hade man överlevt den värsta krisen för att sedan få vara hemme ett år till och hoppas på att läget skulle förändras till det bättre.
Nu vill jag inte framstå som en lat person, jag gillar att arbeta, det har alla vi syskon ärvt av våran pappa.
Men jag är den i syskonskaran som varit arbetslös längst, syrran är den som haft jobb längst..fast i och för sig är det på samma ställe nu i snart 20 år. Sen om det är kul det vet jag inte. Pappa han berättade att han varit arbetslös som längst 2 dagar eller så. Men han har körkort för buss så han har lätt att få jobb, och han kommer ju bli kvar på sitt ställe till pension om 5 år.
Jag älskar att arbeta, och man blir ju såklart sporrad då man får höra om man gjort någonting bra eller så.
Tyvärr så hör man det så sällan.
Läste en insändare i KA där en person hade klankat ner på Attendo Care. Attendo Care hade tagit över den avdelningen eller hur det var som och ingenting var bra.
Jag tycker det är fel, på den personen lät det som om hon/han drog hela Attendo Care över en kam. Där den personen jobbade kanske det inte var så bra. Men alla är inte dåliga.
Det är skönt tycker jag med en manlig chef. Även fast vissa inte tycker han är bra, så tycker jag om honom. Jag är så van att ha kvinnliga chefer som totalt förstör för personalen, personal som vill arbeta med det yrket och som vill hjälpa äldre. Jag har lyckats bli osams med mina två senaste chefer i H för att man säger vad man tycker, man kanske gör på ett annorlunda sätt eller sitter längre än vad man borde i vissa lägen, eller gå tidigare än vad som är sagt. Men vad gör man då personen man värmt mat åt inte vill ha en där? Som inte vill sitta och prata eller som vill sitta och bli tittad på då den sitter och äter?
Jag är en person som bara försöker göra ett jobb.
Jag älskar att arbeta. Att få gå iväg på morgonen tex och sedan komma hem på eftermiddan till sin familj och fråga hur dan ha varit.
Jag rekommenderar inte a-kassan för fem öre. Men vad gör man då det inte finns någon annan utväg?
Hade vi vetat det vi vet idag så hade vi inte skrivit på papper om faderskap utan väntat med det tills hon var nåt år äldre så att alla föräldradagar tillfallit mig..så att vi klarat oss ett par månader till så kanske arbetsmarknaden sett ljusare ut.
I sånna här lägen så önskar jag att sambon hade haft ett normalt arbete, dvs inte egen företagare. Han får ju sån dålig egen lön. Hade han varit anställd åt nån så hade han haft en normal lön, och då hade jag inte behövt tagit ut så pass många dagar per vecka som jag gjort. Då hade ju dagarna räckt längre,
Jag vill ha tillbaka systemet där mamman får mer att säga till om gällande föräldradagarna. Visst är det bra att papporna får 60 dagar som är deras, men vid sånna här tillfällen så önskar jag att det fanns en klausul som gick ut på att om föräldrarna vill ha delad vårdnad men att ena förälderna har eget företag och inte kommer att ha möjlighet att ta ut nån av de dagarna att de dagarna också kommer tillfalla modern, men med full rätt att föra över dagar till pappan om han skulle få möjlighet att vara pappaledig.

Jävla kuksystem. Grejt nu vart man lessen också. Jag hatar att vara arbetslös, jag hatar att vara timvikarie till nåt som aldrig leder till något mer än bara timtid. Det skulle vara så bra att vara timvikarie men där man kan bli garanterad att få minst 110 timmar per månad utan att bli anställd. För då slipper väl arbetsgivaren betala arbetsgivaravgift?? eller hur var det nu?
Skulle jag få ett jobb så skulle jag bli så jäkla glad. Då skulle min sura min och trötthet försvinna all världens väg.

Jag älskar att arbeta.

Nä nu ska jag gå och äta frukost och se om min dotter kan göra mig glad.